Var det ej annat, så är det förglömdt. Det var min sann både löj!igt och ömt: Flickans oskuld röjes, Vi deråt förnöjes.v — ÅNEEDOTER OM Rossint. Eno fransk kritiker, Henri Bleze, har i Revue des Dsux Mondes offentliggjort ett bref till Rossini, som komposnerat musiken till Wiihelm Tell, Barberaren i Sevilla och många andra operor. Ur detta bref meddela vi några utdrag: Man förebrår Rossini lättja, och manren har likväl i tjugo år varit mycket flitig; ty den, som på denna tid skrifver 44 operor, kan man ändå icke kalla lat. Den första komponerades 18140, Wilhelm Te!l 4829, Tenered och Italienskan i Algier 4815, Barberaren, som han skref på tretton dagar, och O:hello 1846, Armide och den Tjufsktiga Skatan, m. fl. 4817. Hvarföre skall Rossini skrifva?. frågar Blaze. För rykte? Det har han. För penningar? Han lefver i sitt marmorpalats i Bologna och sköter sin mage, hvilken han kallar kapellmästaren, som dirigerar lifsorkestern. Han sade nemligen en dög till nämnde herr Blaze: Näst att göra ingenting vet jag ingen behagligare sysselsättniog än satt äta — förstås att äta riktigt godt. Hvad kärleken är för hjertat, det är aptiten för magen; han är kapellmästaren, som sätter i verksamhet och dirigerar våra passioners stora orkester; en tom mage liknar fagotten eller piccolaflöjten; han skrålar elier gnäller missnöjdt, hvaremot en fylld mage förekommer mig såsom en röjetstriangel eller glädjens cymbaler. Kärleken anser jag företrädesvis för primadennan, för la Diva, gudinnan, som i hufvudet sjunger sina cavatinor, hvilka berusa örat och hänföra hjertat. Mat och kärlek, sång och mat:mältning äro de fyra akterna i den opera buffa, som man kallar lif, och som försvinner likt fradgan i ett champagneglas. Den som låter det gå, uten att hafva gruodligen pDjulit, är en erkenarr! — Sådana äro Rossinis åsigter. Äfven följande bref karakteriserar honom. Han skref det en gång i Rom ill såsgerskan Colbrand, med hvilken han sedermera site sig: Miu Barberare blir hvar dag mera omyckt, och den tokige karlen förhexar verlden så, att ifven de häftigaste anhängarne af den nya skolan utsla sig till hans fördel. Om aftnarca hör man öfveralt på gatorna Almavivas och Figaros sånger. Men, lyra Angelica, att jag har upptickt ena ny salad kall intressera er mer än alla mina operor. Jag kyodar att meddela er receptet. Teg provencalisk nja, engelsk senap, fransk vinättika, litet citron, pepvar och salt, blanda allt detta och lägg fint skuren ryffel dei. Denna tryffel ger det hela ett slags hel;onskimmer, som icke kan annat än sätta en gurvand i extas. Men jag återzommer till min Barveraren etc. — Tryffeln, sade han en gång till en refve Gallenberg, när en Mozart bland champignoierna. Jag kan sannerligen icke jemnföra Don Juan ed någonting annat än en tryffel; begge bafva det emensamt, att man upptäcker desto flera bebag hos lem, ju oftare man njuter dem., År 1819 ämnade skademien i Pesaro, hans födelsetad, läta uppföra en staty al maestron, i naturlig torlek, på torget, såsom det hette i det vid öfveriggningen derom förda protokollet, på det att landtoket, som brukade komma till staden tisdagar och redagar, skulie få tillfälle att beundra sin store landshan. — Huru mycket skall det der upptåget kosta?n ågade Rossini den deputation, som uvderrättade orom om förslaget. — Tolftusen francs, sva:ades onom. — Nå, mine berrar, yttrade då Rossioi; jag säxall göra er ewt förslag. Gitven mig sex tusen races kontant, så åtager jag mig att två gånger i eckan, på bestämd tid, ställa mig lifslefvande på orget, på det mina älskade landsmän måtte få njuta ig åsyn, tills de blifva mätta derpå.n Sedan 4838 lefver Rossini i Bologna, gör maccaoner åt sig sjelf, bar en förträfflig matsmältning och iger med den vise konung Salomo: All verlden är ifänglighet.