Aftonbladet – 2 november 1844, sida 3

gissa buru knuten utvecklar sig; sj-liva slutseene innehåjler till och med en ny, i bög grad komis utveckling, som ingen kan ana. Den som sett si ntet om i engelska bistorien, känner Carl II:s ho — det lättsinnigaste som funnits, näst Ludvwi XV:s, Hindelsen hyilar derfö e utan tviivel p en slipprig grund, och författaren har ej helle synts göra anspråk på någon större moralisk ef lekt, utan förnawmligast på den historiska skildrin sens Lflighe, hvari bsn ock lyckats. Den son örnämligast leder hela intrigen är Carl II:s: älska. onna, dea vackra Nely Gwynn (m:ll Hö qvist) Hon fioner sig oförmodadt i fara att bluva öf vergilven för en ung Skottsk fröken, Fanny Duacan (fru Hjortsberg), som kommit till London i ansökninssväg, men sig sjelf ovetande :åkat at! bli föremål för Konuogens tycke och bans förslagne kammartjenares, Chiffiachs, anläggningar ti!l sin herres lörmån. Men äfven favoriten Buckingham, konuvgens like i lättsinnigbet, fianer den vackra skottskan höst intressant och ställer ut sina snaror, dem Chiffiach likväl varseblifver och söker uadanrödja. Fanay, lika okunnig om besse de höga rivalernas afsister, träffar lyckligtvis i den vådliga hufvudsteden en ung landsmaw, Lairden af Dumbicki, Msic-Allan, som fordom bar räddet henne ur en tara, och så vill nu bändelsen, att äfvea ban bar isfusnit sig på hofvet också i ansökningsväg. Iosgen af alla rivaierna veta till en början om de andra, och Mac Allan aldraminst; men Ch ffach å sin sida och Nelly Gwyno å sin upptäcker småningom förhållandet, och nu börjar en tredubbel intrig, högst sällsamt invecklad, men ändå fulikowligt begriplig, hvarvid Carl H herr Dshqvist) Buckingbam (herr Alm!öf) och Coiffiach (berr Wenrbom), hvar på sitt håll och efier sin karakter, söka öfverlista den som står deras förslag i väsen, men Nelly Gwynn öfverlistar dem till slu: allessmman, likval så obemärkt, att Mec-Allan (herr Hyckert) en rasz, men genomärlig och i hofintrigerna alldeles oinvigd land :unkare, får äran af hela den sluga uppränningen och blir ansedd för en stor diplomat, värdig att en vigtig beskickning taga företrädet af Buckingnam sjelf. Eao liten reminiscens a! Figaros bröl opp är kanske det end2, som något stör originziteten i den qvickt enagda och genomörda plaen; men karaktererna äro så olika da deri förekommande, att detta lån eller denna hkhet knapp! närkes. Rollerne föreföllo oss väl utdelade cch vi kuna ej instämma i det omdöme, som vi sett yttas i ett annat blad, att stycket skulle vinna geom att lita berrar Almlöf och Dshiqvist byta lats.