Aftonbladet – 1 november 1844, sida 2

verket af Rikets Ständer anslås, skall vara undet Konungens dispoaition, att till de af Rikets Ständer p:öfvade behof och efter den upprättade staten anordnas; men den säger äfven, att det ankommer på R kets Ständer, att åtaga sig en emot statsbebofven svarande bevillning och fastställa, hu:u serskilda summor deraf skola användas och dessa. summor under bestämda bufvudtitlar uti riksststen anslå. Ytterligare säges ock på ett annat ställe, att Svenska folkete urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Rikets Ständer allena vid allmän riksdag. Häraf är det en obestridlig följd, att Rikets Sänder äro skyldige att tillhandahålla Regerinsen till dess disposition de summor, com de under bestämda hufvudtitlsr uti rikssteten anslagit; men om allt, som kan öfverskrida dessa summor, åga Ständerne en lika obestridlig rätt, att förordna huru-dem godt synes, och en pligt, att deröfver sjefve eller genom sina ombud hålla all den kontroll, som de kunna åstadkomma. Detta nekar icke helier Allehanda, hvad rättigheten beträffar, men hvad spgår pligten och lsmpligbeten att sätta den i utöfning, resonerar det för närvarande annorlunda, såsom man ser af följande stycke: Vi skulle tro, att, utan något slags inkonseqvens, ännu miadre någon handling emot grundlagens hvarken bokstaf eller mening, oppositionen till det gamla systemet tills vidare skulle kunna låta det anstå med att fatta något defivitift beslut i förevarande s. k. principfråga. Vi vilje pu ej tela om grundlagens fullkomliga tystnad i detta hänseende, hvilken, efter vårt förmenande, lemnar det i S:ändernas skön att i frågan besluta hvad de finna för godt (en åsigt, som, den må nu vara riktig eller icke, dock lärer kunna anses lega kraftvunnen, då Taimännen vid fyra Riksdagar icke funnit förslaget mot grundlagens bokstaf stridande, utan derå lemnoat proposition); vi vilje vidare ej ens uppebålla oss dervid, satt tiderna äro föränd:ade åtminstona ovedersägligt i så måtto, att, då den pnederstigna styrelsen nästan gjorde till sin princip att så mycket som möjligt fördröja och försvåra all redovisning för allmänna medel, så har den uppstigna, styrelsen tvärtom medgivit en utsträckt granskviog, t. ex. af den så mycket omtvistade passevolansionden ; vi tage slutligen icke ens i betraktande, att det möjligen, ja skäligen, kunde träffa rågon ömtålighet inom en ny Regering, att folkets ombud omedelbart toge från henne, om vi så få säga, nyckeln till kassakistan, så att hon åtminstone måste för hvar gång begära den af en underordnad myndighet, eller fullmäktige i riksgäldskontoret; — vi lemne, som sagdt är, dessa billighetsoch grannlagevhets-skäl å sido och fåste oss nu endast vid ett par sakförhållanden, som, i vår tanka, väsentligen förminska skälen för beslutet om de ilrågasatta extra bevillningarnes ingående till riksgäldskontoret; det ena är, att ipkomsterna af rämnde extra bevillningar blifvit, emot förra vanligheten, beräknade: så högt, att de wed ingen slags sannolikhet lära kunna komma att lemna öfverskott af någon betydenhet; det andra är, att Reg. redan, för att fortskynda statskontorets redovisning af öfverskotten, befallt att em interimsliqvid skall uppgöras omedelbart efter det statskontoret fått kännedom angående intradernas belopp och ett slikt öfverskott då genast öfverlemnas till riksgäldskontoret. Vid sådant. mot förr alldeles förändradt, förhållande synes medlens direkta leve rering till. riksgäldskontoret svårligen kunna bereda detta kontor någon financiell fördel; kanske tvärtom tvinga kontoret att å vissa tider bålla en större kassa, anlita kreditiv m. m. s. Ur denna synpunkt, och då de politiska motiverna för motionen ej eller, såsom ofvan visades, äro för handen, skulle det verkligen förvåna oss, om några skrupler för bristande konseqvens: kunde hindra någon representant att, uti denna äfven materielt likgiltiga fråga, handla efter de omständigHeter, hvilka för närvarande förete sig, och hvilka icke: tyckas i detta fall påkalla någon opinionsyttring, den der ändå alitid blefvo föremål för mer eilermindre illvilliga uttydningar af dem, som ingenting hellre se; än. att en liberal styrelse skulle börja att med misstroende betrskta de folkombud, hvilkås stöd hon säkert företrädesvis önskar att ega, och utan hvilket hon icke kan fråmgå på reformernas bana — utan måste stå stilla, för att ej rent al tvingas att vända om. Hvad säger nu Allebanda i ofvanstående? Det pvil ej uppehålla sig dervid, att tiderna nu. äro förändrade,, och likväl utgör just detta en huivudorsak, hvarföre det öfvergifver sin for1na mening. Det mtager icke beller i betraktsnde, att det kunde träffa någon ömtåli;het hos en ny regering, att folkets ombud taga i rån henne, om man så fir säga, nyckeln till kassakistan,. — Vi deremot vilja taga den saken Litet i betraktande, och måste då finna två fullkomligt oriktiga satser i denna mening. Enligt vårt förmenande bör det nemligen omöjligt kunna väcka någon ömtålighet Hos en ny regering, om ständerna i början af dess tillvaro träda i utöfning af ena förut nederliggande rättighet, så vida denna öfverensstämmer med grundlagen; hvaremot det med skäl måste väcka en långt större ömtålighet, om de framdeles ville återtaga en sådan rättighet, sedan de en gång lemnat ifrån sig densamma. Det sednare skulle nemligen bevisa ett bristande förtroende, hvilket omöjligen kan vara fallet med det förra, lika litet som det behöfver utvisa något bristande förtroende till konungen och regeringen persoaligen, om ständerne icke vilja gifva den andra statsmakten andel i bankens styrelse. Ej mindre falskt är påståendet, att ständerna geaom den ifrågasatta åtgärden skulle rTåntaga regeringen nyckeln till kassakistan) Huru kan Allehanda ens anse tillständigt att framkomma med ett så absurdt föregifvande, då regeringen äger infordra, om den behagar, hela statsregleringssumman på en gång och förvara den i sin kassadkista, utan att fullmäktige i riksgäldskontoret kunna sätta i fråga att lägga ett strå i vägen derför? Qt TN vi