Aftonbladet – 30 oktober 1844, sida 2

om jag känner dem rätt, så låta de reda sig, om man behandlar dem kiokt och är t. — Acligt, ja just det, sade mosjoren. Min in spektor är rik — och jag utiatug, så har det ätt till. . — Nåh vil, herr mojor;-bör blir ingen auktion i dag — och, soin jag hopp:s, aldrig — jag skall öfvertaga skulden. — Teck, evig tack, min räddare, min välgörare! snyitade majoren, som ej fuanit sig rörd då ban tänkt på sitt lifs räddare, men ovilkorligt rördes til tårar, då ban betänkte, att han skule få behålla sina Sevresvaser och sina persiska mattor; kom in till min bustru, berr Mattsson. Freiberrinnan satt i sitt lilla toirettrum och gret. Heanes fordua skönhet var förssunaen ceh hon betraktade nu, sow hon trodde, tör sista gåögen sia stora spiet, sin silivertodett och de dyrbara gardinerna, som sk: mde dagern. Hon gret, stackars friberriona, Och en lien grönsisk2, rästan rå af ålder OCh skallig omkring nabben, hoppade förgäfves upp och ner från bennes :xe!, ned på hennes band och å.er til:b-k2, smiqvittrande, liksom .hon velat trösta sin sorgsna marmor. Då inträdde majoren med sitt fremmande och sade: — Bsta du. gråt inte; herr Mattsson öfverta bela affären. Här skall ingenting sijis. Friherrinnan störtade upp i öfveriått af glädje I men förr än hon hann till den äd!e köpmannen bade hennes lilla s-llskap flugit tilt bonom, flaxa Ilde omkring bans Lufvud och satte sig på hons frack krage, småpipande och flaxande med de små vin -sarne. : I — Ack det är M:mmi, tror jag, ropade köp lmaanen och framräckte ett finger, der den lill