Aftonbladet – 30 oktober 1844, sida 2

TENTANDER a SA RAMON AKER ERA ESA väl, herr m:jor — är det ej sannt att min far räddade ert lif den gången? — Jo — jo visst, sade majoren ganska brydd. — Nåh väl, herr major, återtog Mattson; min ar räddade ert lif — vet ni, herr mjor, det uppstår ett slags slästskapsförbållande mellan räddaren och den räddade. Jag var lycklig nog att en tång också rädda en mtnaiskas lif, och jag äl skar denna menniska äcnu — icke för hennes kul!, utan der öre, att Gul kastade henne i miv väg och gaf mig -tillätle att föra en handling, som ailtid skall glädja mig. Så, herr major, uppstår ett ovpplösligt vänsk-psband mellan räddaren och den han räddat, som ej slites derföre, att den räddade ofta är otacksam — rodna icke, herr major — ja menade icke er; ty ri har visat mig mycken godhet allt sedan lorden gaf mig mitt lilla begynselsek: p tal — Ja — ån j,, sade msjoren, som med b: särlisbet fattade detia balmsirå tör att lyfta siv karakter ur dyn; ih ja, j:g gjorde hvad jag borde — intet mera. — Det var inte detta vi skulle tala om, s:de Mattson; men vi åter, å till taflan. Der sitte: win far och uppvärmer en litea förf:usen gosse) sitt knä; och här står jag fram:ör tsflan cct håller s:mma barn, nu en snart grihårig tubbe vid hsnden och säger: tror ni, berr m:jor, at oi vore rädded fån förderfvet, om jag betalad er skuld och förvaltade er egendom? — Ack ja, herr Mattsson, gör det, gör det ropade mi jorer, utom sig af förtjusning. — Sakt2, sakta, herr major, yttrade den för sigtige köpmannen. E-endomen är er, ni skal behålla den; jag skall öfvertaga edra affärer, oc