BE serna hälften kunde vara nog, och aldrig hör jag innat än det der pipet om de stackars barnena — nåh tror du att milan är betald med din unse? — nog al — pecka dig — vi skola e till, vi skola väl hitta dig. Iaspektor Klämsten var en sifferkarl och tänkte aldrig på något annat än sina penningar. Det var en lång mager man, med buskiza ögonbryn, b!ek och gallsjuk; han brukade aldrig meddela sig med någon, utan med några favoriter, som voro honom bebjalpliga, antingen i hin: egna små sffirer, eller också för att bira sqvaller om busfolket. Inspektoren var derför ej särdeles älskad; men patron ansåg honom som Necker Napoleon, för en ,södvändig mar,, och detta gjorde att patronen trodde sin inspektor vara duglig och nitisk i samma mån som han var hatad. Denna åsigt är ofta nog den vanliga hos egendowsherrer, som så hastigt låta inbilla sig, att folket hatar inspektoren derföra att ban är nitisk för sin herres bästa. Imedlertid kan en egendom skötas och skötas väl utan förtryck eller orättvisa, utan hat och utan afund; men inspektorens person blir då ej så interessant och herrn sjelf får icke heller tillfälle att hvarken taga bonoru eller folket i sitt höga beskydd, då de å alla gdor äro nöjda. Patron Gottfridsson hade den svazheten att vilja spela beskyddare och råkade således att göra alldeles tvärtom hvad han bort, han beskyddade inspektoren mot fotket, i stället att göra motsatsen. . Matts gick, — hela hans framtid var förstörd. NI. VINKASTEN. Det var ej utan att mamsel!l Julisna Trallander, dotter till sflidne kaptenen Jeremias Trallander på Hutlösa och hans efterlemnade hustru, de! var ej utan att hon bade sina swå uträkninagar på löjtnanten. Hon hade också skäl till denna förhoppning, emed:n hon var det enda fruntimmer i socken som kunde tala franska och som kände den sköna litteraturen. Också varzde det ej länge förrän tidningen i närmaste stad tyllde sin följetong med en lång berättelse om en ädel Svensk: uppstigande på Aetns, en noggran beskrifning om