RESOR AKS CNN RO —L AA 0000—— 2 rade Matts, som nu återvunnit sitt själs lugn — men milan, Anna; hur har det gått med milar? Med dessa ord skyndade han derifrån, och hann snart åter till milan; den hade brunnit ut, en glödande kolhög låg på platsen, hela milan var förstörd. Matts stadnade förskräckt ett stycke från stältet. En uppbrunnen kolmila är för en kolare detsamma som en förstörd framtid; ban hade återfunnit sin gosse — och blifvit tiggare på samma natt. På brukskontoret vid Medinge, en rödmålad byggning som låg vid sjelfva strömmen, satt dagen derpå, efter gammal vana, inspektor Klämsten med tre sina bokhållare; det var postdag och inspektoren vid dåligt humör, då ban stördes. Matts träder in på kontoret. — Hvad är det nu igen, sade inspektoren snäsigt, — hvad vill du? Jag her inte tid. — något vuttag får du inte, du står på rest. — Nådig inspektor, sade Matts, det har händt en svår olycka i natt. — Hvad då för f-n? — Jo6, min lilla gosse gick vill i skogen. — Jaså, yttrade inspektoren, och fortfor lugnt alt skrifva. — Är han borta än? . — Nej, Gudi Iof! vi fi2go rält på bonom. — Jaså; nåh bvad är då att stå här och prata om? utfor inspektoren med hett. . — Jo, ser nådig inspektoren, medan jag var borta, så var der ingen som såg efter milan. — Och du sprang från kolmilan, du? återtog inspektoren — nåh det var vackert; patrons bästa mila ... nåh ... — Jo, milsn hade fått lufthål och nir jag kom, var bon nedbrunnen. — Jaså ... jaså din skurk, är det så, patrens mila är uppbrunnen — nåh det skall jag undersöka — kom. ihåg, Matts, att jag icke lägger finger emellan med lata kanaljer, som inte sköta sitt. — Men min lilla gosse — yttrade Matts ur-äktande. — Hvad f-n har bruket för nytta af dina ungarl — här är så godt om ungar på bruket, at!