nalfslummer, emedan bon lefver ett drömlif — hos den härdige, den råa mannen sofver den lugat; men då hon vaknar, springer bon upp i hela kraften af sin rätta friskhet; bon är en känsla, som ilar genom märg och ber, och icke endast linter öfver pannan eller speglar sig i några tårar. Matts var en af dessa naturbarn, hvars känslor cke litt kunde väckas, men som, då de en gång vaknade, verkade på honom med ett oemotståndligt våld; han besinnade sig således icke ett ögonblies, utan skyndade bort med sin hustru, utan att veta hvartut de skulle söka: barnet. Si irrade de begge hela natten i skozen, som genljudade af deras rop; men allt var tyst; först mot morgonen hörde de då och då ett lite, de lyssnade; men det var blott ea fozel, som började sin sårg eller som klagade i toppen af något träd. . Först inpå förmiddagen iterfingo de sitt barn. som oskadadt och muntert satt i ett busksnår och lekte med en hop tallkottar. — Gud ske lof och tack! ropade begge på en gång, när barnet kom emot dem, gladt och muntert, och ej syntes skadadt af kölden. — Gud har underligt frälst dig, li!la Anders, snyftade modren. — Gud ske tack och loft yttrade fadren och sammanknäppte sina händer. — Har du frusit mycket, du lilla stackire? frågade modren och tryckte de små rödfrusna fingrarna mellan sina händer. — Nej, men ... mor .. sade gossen (ban var fyra år gammal), nej men; jag började att frysa, då det blet mörkt; men så kröp jag in 1 en backe och det började snöa fram på-nalten. — Ja, det var sinnt, det har snöat i natt, inföll fadrez; — ty ingen af dem hade märkt det täta snöfalet, som kommit på natten. — Och då det började snöa, sade barnet, så kom der en liten Guds engel till mig och svepte kring mig sina vingar — och så sof jag så godt, ända tills nu, då j far ropade — då vaknade jag och den lilla Guls engela var borta. — Ser du Maits, yttrade hustrun, barnet har varit under en engels vingar. — Åh nej, Anna, han har drömt bara, — sva