DEN HAMNDGIRIGE). EN SANNSAGA AF ONKEL ADAM. Al. EN VINTERQVÄLL. Långt bort på bruksskosarne, på en liten plan omgifven af täta skogen och klippor, stol en kolmila, som i vinterqvällen upplyste den trånga kretsen mellan tallarne med ewt eldrödt sken, som uaderligt bröt af mot den hvita snön och den djupa skuggan, som inneslöt det hela; nära derinvid stod en liten riskoja och derinne hördes en menniska sjunga en psalm. Sången tystnade emellanåt och då utkom manner, som kunde vara omkring trettio år gammal, en stark gestalt, hvars ansigte, fastän svart af kol och sot, dock uttryckte någonting godt och något som ingaf förtroende; han gjorde en vandring omkring milan, ste3 upp på trappstocken och tillstampade jorden, så att milan ej skul!e komma i brand. Det var Matts, som i afton för jemnt tjugu år sedan hade räddat patronens son från döden: Hastist hördes ett långt utdraget poh! in ifrån skogen, och Matts stadnade lyssnande; pob! poh! ljudade det i skogen. — Det mitte var: Arm — sade ban vid sig sjelf och svarade åter pohl hitåt! Jag undrar bvad som står på så här sent; det är öfver en j:rndel, hem ifrån torpe. Ändtligen skymtade ban någonting röra sig i skozsbrynet, och ropade: År det du, Annal — Ja, ja — käre Matts, har du sett till gossen? är han hos dig? — Gossen? nej, är han bart:? — Ja, ja — sade bustrun, i förtviflin vridan de händerna; då är han pvil i skozer; herr Guil gossen fryser ibjel i natt; kom Matts, lå milan vara, vi skola söka! Hos den obildade ör känslan ännu ett skarp slipadt svärd, som i det längsta göms i skidan — hos den öfverbildade åter är den en florett, som ej behöiver någon sådan och med hvilken mar leker hvarje dag. Vek, domesticerad, slapp, me: retlig är känslan hos den veklige; hon vaknar vic hvarje knäppning, emedan hennes tillvaro är e ) Be ÅA. B. JM 250,