— —-—-—. omminoomnmunn nm — HF LÄ — — VM BOO ala småstenar och backar, som anträffades på vägen ditopp, och en ordentlig bouppteckn n3 på löjtnantens känslor och diverse naturbetraktelser, som i synnerhet hvälfde sig kring månen och huru nära man var skaparen när man satt deroppe på toppen, huru bröstet vidgade sig och löjtpanten vid N. N. regemente simmade i ett haf af salig förtjusning. Löjtnanten var artigheten sjelf, och kunde ej finna ord för att uttrycka all den njutning, han baft då han läst mamsellens skildring. Hela vintern öfver var det glädje och gamman på Medinge bruk, och blott Matts, den stackars Matts, som Jlåtit milan brinna opp, uader det att han sökte efter sia lilla gosse, blef husvill; bans lilla bo, som han under tusende försakeser sammanspsrat, blef eåldt för att betäcka kostnaden och räckte ej ändå på Jlångt mär att ersätta skadan; men det öfriga skulle han aftjena på herrgården. Derhemma hade bustrun och barnen ingenting att lefva af under det mannen bloit för qvittning arbetade på kruket. Sommaren kom och änru fortfor detta förhållande, ännu var ej den långa betalnirgsterminen slut. En veeker dag fram på sommaren arbetade Matts vid vinkasten. Hans hustru och hans lilla gosse bade kommit dit för att hetsa på honom. — Stackars Anna, så blek och mager du blif vit, sade Matts då han stödd mot spaden hvilade sig och såg sin hustrus vissnade anlete, och du stackars gosse, så sjuk du ser ut — det kan ej annat vara, barkbröd är magert, kölden i vinter har varit svår, och isgen mjö:k har du smakat på länge. . M . — Vet du Anna, jag för mig samvete, hvar sång jag äter, för det att du och lillgossen icke ba så godt som jag; ty j:g äter med drängsrne, och bade allting bra nog, om jag bara inte hade er att tänka på. Gud nåde o:s för den milan! — Kära Matts, sade hustrun, tröstande, den onda tiden går väl öfver, kommer tid, kommer råd, vi ha ej så dåligt, för viha baft silly — och hvar Söndsg ha vi ätit rigtist bröd, för si pg har också tjenat ihop litet till födan, medan du tjenar af din skuld.