Aftonbladet – 28 oktober 1844, sida 3

opp om qvällarne — och — ja det är en sanning, han rakades så slät som min hand tre gånger, innan han fick så vackert hår. Nåh, så var det en vinter och gossen fick gå ut med sin kälke, och barnoflickan följde bonom ut; men den tåssan, förlåt mig, men jag blir förargad och upprörd hvarje gång jag nämner henne. — Ack, derpå igenkännes modershjertat, suckade den lilla mamseilen och kastade en smäktande blick mot taket. Ja min bästa Juliana, så är det, sade patronessan. — nog af, Illa Julius blef ej eftersedd, utan sprang bort rån gården, — gossen saknades. Gotifridssoa måste insiäla allt arbetet, ty alla utsändes att leta. Aadtligen sent på qvällen återfanns han sid en koikoja i skogen, si så der i knät på en kolpojke, som höll hosom i famnea och sökte att jå bonom till lifs igen; ty han var rent af förfrusen, stackars barn. Det var en förskräckelse och glädje på engång, och Gottfridsson gaf kolpojken straxt tre riksdaler banko, fastän han sedan ångrade det; ty vår gosse blef sjuk, och han hade aldrig rigtigt starkt bröst sedan. — Bista mamma, side löjtnanten, som närmat sig, nu bar troligen herrskapet hört hela historien om min räddning. Ea vals, bästa mamsell Julana, tillade han bugande för den lilla skaldiskan mamsellen, och ru började musiken, och paren flögo omkring i en lustig vals. Sedan den var slut återörde löjtnanten sin flimtande dam tll hennes plats, midt under den stora taflan nummer ett. — Ea skön tafla, sade mamsellen. Jai sanning, temligen bra målad, fastän man här i Sverige al