Aftonbladet – 28 oktober 1844, sida 2

siflora slingrade sig kring takkransen och skickade sina klängen in bland gipstakets ornamenter. På långviggen hängde tvenne stora taflor i dyrbara gyllene ramar, men lingre ner på dem beg:e var en fyrkant, på hvilken stod, på den ena den 6 Januari 4802, och på den andra den 6 Jaauari 4822, men midt emellan be begze t:flarna såg man en transparent med den 6 Januari 4824 — allt samma dato och den sista just den då den stora festen firar. Det måste betyda något. Jag vet ej om den första taflan var målad af Fahlerantz eller hvem, noz af, den var en skön tafl:, en trogen spegelbild af ett nordiskt vinterlandskep. Der var en sjö, en skogsbacke nära sjön och en liten gångstig i snön nära en förfellen kolarkoja. Det var afton, månen hängde klar och sken öfver det vintriga landskapet; men i förgrunden sig man tvenne fisurer, en liten skön 20sse med gullgula ringlade lockar krisg pannan och en liten rutig kappa på sig, ett vackert barn, som låg lksom sofvande i knäet på en trasig koargosse, som tycktes söka med sin andedrägt uppvärma den lille, hvars hela ställning förrådde en slags stel dvala. Det tycktes, som om det granna barnet varit förfruset. På den andra tafl:n, målad i Italien och hemförd af löjtnanten, såg man i förgrunden ett snöfelt och en förfallen koja; der bakom höjde sig en svart hergskon och från den ena sidan krökte sig en blåhvit rökpelare upp mot himlen. Några personer hvilade i förgrunden och förfriskade sig ur ea liten kappsick, och några röfvarlika fi urer voro gysselsalta att upptända en eld. Äfven här sken månen, men i halfbleknad för en börjande oryniag.