Aftonbladet – 28 oktober 1844, sida 2

merna kanske tillåta mig att vara deras cicerone8 på Äna. Det indelas i tre bälten: skogsbältet, det ligger längst ner, snöbältet, det är det här och det sterila bältet eller sjelfva konen, det vill säga toppen, det är den hör. Encebmän hafva byggt en koja på berget, den kallas Casa Ioglese, och derirån klättrar man upp på koper. Om damerna behaga so hit, bär sitter jag och bredvid mig min vär, skalden Knoittelschrö:ber från Darmstadt; den namnkunnige turisten Jo:d Rutch från London är deu der med de röda sockorna på sig, en högst ämabel man denne lorå Rutch, ledamot af öfverhuset, min synnerliga vin, och der b2kom den der unge mannen med polisongerna är min bäste vän i verlden, ett snille utan bike — kunnen j gissa hvem, mina damer? Se hvilken ädel panna, hvilka drog! — Ja, vi voro oskiljsktiga under hela min resa i Ialien och Sicilien; med ett ord: vi sympatiserade. — Hvem är det då, min goda Julius? frågade patronessar. — Ack jo, mamma, det ör min oförgötlige vän Aiexarder Pjerrot. han den store franska skalden. — Alexander Pjerrot, ack min gud! han! suckade patronessan. . — Jaså han, tillade en liten bvitögd msamsell, som var traktens blåstrumpen, och som sjell författat åtskilligt smått viltert kram till jul och nyår. . . — Ja just han, återtog löjtosnten; vi korrespondera beständigt, vi byta idger med hvarandra. — Det måtte, yttrade den lilla hvita mamsellen, vara behagligt, om jag så får säga. Vpprymmande att få utbyta känslor med en Pjerrof, en Knittelschreiber, en Rutch och andra; hvilka