om lär stå minilre väl till boks i den kritiska litteraturens verld. Dock må denna fuilständighet ibgalunda förringa arbetets värde, då intet i Eddorna och deäldre sagorna förekommande namn saknas, och således boken i det hela uppfyller:sitt ändamål. Redan vid första ordet af boästafven A möter man namnet Adils, hvaraf läsaren finner, att bokens titel mythologiskt icke är tagen i detta ords strängare bemärkelse; ty sagan om Adils är icke en myth utan historia. Således kunde bo: kens benämning vil hafva blifvit Mytbologico-hietoriskt lexicon, och gifver mer än den lofvar. Alt författarinnan skulle fullkomligt öfvervinrs de svårigheter, som vid de isländska eller rättare sagdt de fornnordiska namnens stafning och rätt: ändelser förekomma, var icke att vänte, helst en stor förbistring bärutinzan blifvit förorsakad af vå: ra svenska skalder, Ling och Tegrer icke undantagne, deraf att de icke känt det gamla språket: grammatik, hvarigenom oita genitiven blifvit tagen för nominativen och tvertom. Detta kunde förf. hafva undvikit, om bon, i stället att begagna öfversättniogarne af Eddorna, följt originalspråkets stafning. Sålunda hade hon t. ex. i texten till Eddan uti inledningen till Sigurdar-Qvida funnit alt det måste skrifvas Andvara-forss och ej såsom nu står Andvari-forss. Så måste det ock heta Andvera-naut. Försvensknisgen eller rättare moderniseringen af de mythologiska namnen är, hos: våra poeter lika vanlig som förkastelig: dock måste vi väl nu selan man vant sig dervid hålla sådant tillgodo. Sålunda få vi ock lemna utan anmärkning, alt för! skrifvit Bicke-Brage i stället för det rätta, som är: Bickt-Bregi. Femininanamnen Frigg, Sif, Hnoss Gerdi, hafva hos Ling dels fått sitt nysvenska a, i slutet, dels icke. Frigg nämner han Frisga och Gerdi Gerda; men de tvenne andra få vara olörändrade. Förf. har följt detta fel, och som de flesta unga skalder och äfven de äldre antagit detta sätt, ehuru följdvidrigt det är, få vi väl ense sådant vara böfdvunnet. Hade för kunnat följa texten af Sämunds Edda eller följt ordregistret till den:amma, så hade ett och snnat mythologiskt ord, som nu saknas, blifvit upptaget. Brimer, jätten, ur hvars kött dvärga-ätterna kommt (Voluspa str. 9), är icke upptagen; men väl Brimer, en dryckessal: med denna dryckessal står, enl. ref. mening, icke allde!es så rätt till. Sturlesons eller den prosaiska Eddan är icke annat än en utläggning af den gamla Eddeans Sånger, tillökt med ännu i Sturlesons tid gängse Gudasagor. Han synes hafva missförstått orden, då ban läsit 43 str. i Volaspa, Dryckessal jättens ban som Brimer heterp, så att han hänfört namnet Brimer till dryckessalen, då det likväl ör fjällen som så heter. På detta säit har den yngre Eddans författare fått sin dryckessal Briter, den han till yttermera visso litet längre fram gör till Priami dryckessal i Troja. Sidan 32 yttrar författarinnan: Brynhild måtte efter allt, bvad man kan fisnpa, vara densamma som Brynhildan — Ja, visserligen! — och densamma som Brynkildur: — lika så visst, som Margrel är detsamma som Margreta och Charlott detsamma som Charlotta. Här kunde eljest blifva många artiklar om en och samma person: Brynhild, Brynhilda, Brynhi!der, Brynhildur, Brynhildor. I samma berättelse säges, att elden, som orann omkring Brynhbildas sköldeborg kallades Vaurlåge; men: den kallades icke, utan var en vafurloga, tet är Svik-eld, som fiammade, förskräckte och sörblindade, men icke brände. Sid. 96 står Hjördesur? bör eitdera vara Isländska namnet, som vore det rättaste, Fjördis, eller, i följdeniighet med Frigga, på Svenska Hjordisa, helst förf. skrifver Disa med svensk ändelse, hvilket namn ir sednare hälften at Ejördisa: (se texten till Säm. Edda sid. 471.) Vi skulle kunna göra flera sådana anmärkninsar, om sådana med våra både äldre och yngre skalder gemensamma misstag föranledda sf obekaniskap med det nordiska grundspråket; mena då indamålet, som är att läsare och läsarinnor af de arbeten, som nu ofta utkomma i den nordiska litteraturen, och då mythologiska namn och bilder förekomma, dessa må kunna uppsås i lexikon och redig underrätte!se om ordets betydelse erhållas, här är vunnet, och berättelsen är ledig och, så mycket som kan fordras, fullsjändig, kunsa vi icke annat än önska förf. så väl som förläggaren sod afsättning. Hvar och en, som icke gjort I.ändska Jitteratusen till sin hufvudsak, skall med nöje läsa derna bok och få ett ungefärligt begrepp om Nordens sego-myther. Imediertid önska vi, nnan en ny upplaga utaf denna bok blir af nölen, ait författarinnan, som nu inarbetat sig i de.sa imnen, ville genom ögna Rasks Isl. gram matit, och stallet för Womer, välja Grims sednast utkomna mytbologiska arbete, så skall hon töra sig än yterligare förtjent om den fosterländska lilteratuen. Våra romaroch mnovell-förfettare och förattarinnor skola, ka litet som läsare och läserin vor af sådana arbeten, ångra att de gjort sig till gare at denna bok, hvilken så väl till silt yttre, som till sitt innebåll är ganska väl vårdad. EES Rn — Red. ber att få rekommendera till Jäsarens uppmärksamhet nedanstående, al eo förijent förattare, i politiska och filosofiska ämnen utgifar