Aftonbladet – 26 oktober 1844, sida 2

press. En nödvändig följd härat är, att partier stådse måste fianas, hvilka ofta kunna blifva uppäggade till en häftig förbittring emot hvarandra genom sina organer, tidningarna. Konungen kan och bör icke ställa sig i spetsen för ett parti och derigenom göra sig till partichef. Han måste uppträda förmedlande mellan båda partierna och ttälla sig öfver alla partier. Endast derigehom kan han vara rättvis mot alla sina undersåter, och befordra deras sanna vä. Härmed är inga!unda sagdt, att icke Konungen skulle hafva sitt eget system: ban kan och måste hafva det. Men han kan icke, såsom fallet är i en oinskränkt monarki, göra det ovilkorligen gällende, utan måste vid dess utförande begagna de medel och utvägar, dem gruadlagen föreskrifver, och måste hålla ständernas rättigheter heliga. Gjorde han icke delta, utan tilläte sig en eller annan afvikelse, så skulle väl för ögonblicket det gynnade partiet vara beiåtet med eit sådant förlarande, men säkert, om icke förr, åtminstone under nästföljande riksdag, inse det skadliga deri, och Konungen derigenom komma i en icke önskvärd ställning till alla riksstånden och till landet. Vill man hafva en konstitution, så måste man också upprätthålla den, :! äfven om man i månget afgörande ögonblick skulle ; känna sig frestad att önska, det en monark måtte sön. derhugga den gordiska knuten genom ett mindre eoggrannt efteriefvande af denssmma. Man bör besippa, att följden häraf skulle blifva, antingen att mo-l: narken fasthölle den en gång utöfvade och vunna större makten på grundlagens bekostnad eller, såsom : ofvan är nämndt, derigenom komma i en ofördel-. aktig ställning till ständerna och landet. Om dessa anmärknisgar äro sanna, och det tro vi, så barl Konuagen genom sitt förhållande mot pu samlide ständer i alla hänseenden rättfärdigat de för boppaingar, hvilka man trodde sig berättigad, att görs sig af borem. Han bor jåtit öppet tillkär-, nagilfva gerom sina ministrar, att han öoskade enl tidsenlig förbättring af representationsaättet, och l! uttalat den öfvertygelsen, att denna skulle göra sig: gällande i alla händelser. Genom dem har han öppa förklarat gig för många, från förra riksdagen hvilande grundlagsförändringar i tidens anda, önskade af folket och sednast församlade ständer. Då det deremot lyckats en betydlig majoritet af ridderskapet och adeln samt presteståndet att versa i en annan anda, så hafva de, ehuru olycksbringande det än må vara för staten, härvid utöfvat en rättighet, den ingen kan bestrida dem såsom representanter. Och om tyvärr bland denaa majoritet finnas Konungens egna högste embets-. män, så ör detta beklagansväråt och kan endast örklaras genom det förutgående systemet, såsom jag framställt i mitt föregående bref Kan Ko-l; nusgen omedelbart afsätta desse ledamöter från ders embeten, så är ock visserligen frestelsen ganska stor att göra sig af med dem. Frågan är imedlertid, om detta bör kunna ske omedelbart derföre, att de såsom representanter vågat hafva en annan mening än Konungen. De bevisa ju häri:zenom ingen olydnad i embetet, utan utöfva blott en rättighet, hvilken tillkommer dem, ej såsom embets. män, utan såsom ledamöter af ridderskapet och a. delr. Haru skulle man då kalla ett sådant förfaran-de? Det är änvu ifrån icke långt aflägsna tider i, ett alltför friskt minne för att här behötva upprepas, Konungen handlade således helt -och hållet i, grundlagens anda, då han med ail möjlig storsinthet fördrog en opposition af sina egna em-; betsmän, helst de icke blifvit tillsatte af honom, I f t utan utgöra ett qvarstående inventarium. Jag yttrade i mitt förra bref: vallt har sin gräns, och upprepar detta nu. Om derföre till det egensinniga, politiska trotset äfven kommer mindre skicklighet eller obrukbirhet i embetet, då upphör visserligen all anledning till öfverseende. Äfven härpå har Konungen gifvit ett bevis, ty den tillförordnade landshöfdingen Printzensköld har verkligen måst gifva vika för en dugligare efterträdare. Oiverhufvud, om Konungen omedelbart kunde förafskeda en stor del af det gamla systemets embetsmän, så skulle mycket visserligen derigenom blifva afbjelpt; men det inses noz, att detta icke går så lätt för sig, och äfven i det hänseendet måste mycket ännu hänskjutas till framtiden: kunde han röra sig mera obehindrad af en så fullkomligt oduzlig representationsform, som den närvarande, hvilken isynnerhet under denna riksdag gifvit de mest slående bevis på sin olämplighet, så skulle visserligen helt andra resultater af hans regering redan hafva gladt hvarje fosterlandsvän., Brefskrifvaren vidrör härefter adelns beslut, hvarigenom förslaget om Utskottens rättighet att välja sina ordföranden förkastades med en stor pluralitet, emot de öfriga Ståndens beslut, ;ehuru, tillägger korrespondenten, just den nuvarande riksdagen ögonskenligen, visat nödvändigheten af en sådan förändring, då ett par Utskott, till en del i följd af sina ordförandes beskaffenhet, befunnit sig i ett slags upplösningstillstånd, hvaribland må nämnas Konstitutionsoch BankoUtskotter. Snart torde det, så slutar brefvet, vara på tiden, att Ridderskapet och Adeln frågar sig sjelf: hur skall detta slutas? Läsaren torde finna, att den ifrågavarande korrespondenten bedömer sakerna ungefärligen från samma synpunkt, som Aftonbladet angivit i ett par polemiska artiklar i anledning af Den Konstitutiouelles yttranden om hr P.intzanskölds förbigående, m. m. Likväl bör det tillägss, att åen1 nödvändiga friheten för hvarje representants yttranderätt, utan att derföre blilva förföljl, äfven-) som den utan tvifvel grannlaga stälni A mm ss DD MM BP OO vs