Aftonbladet – 24 oktober 1844, sida 2

primarius doktor Pettersson skildrade i ett långt tal vid jordfåstningen den aflidnes förtjenster, och upplåste personalierne. Det vackraste vid denna begrafning var imedlertid ett poem, hvilket utdelades i sorgehuset. Den aflidne, som var en hederlig och aktad embetsmar, men som man i egenskap af offentlig karakter aldrig kunde få reda på vidare, än att han i de sednare åren hörde till de ultrakonservative, har deri med en utmärkt lycklig inspiration blivit skildrad såsom en helt och hållet antik karakter. Vi tillåte oss här meddela dessa verser, hvilka sägas vara författade af kongl. sekreteraren B., förut känd för flera lyckade försök, som vunnit pris i ett par vittra söllskaper: Om du trifs i lummiga lindars skugga, Såg du stundom visst, hur på Carlatorget ) Skred en vördnadsbjudande Romarvålnad, Svept i sin toga. Hvar han framgick, bugade ung och gammal För bans siliverkransade, kala hjessa, Bjödos vördsamt tröttnande patriarken Platser att hvila. Och han satt, omhvirflad a! Birgerstadens Bjerta dagsländs-varelser, satt och sände Mellanåt till dessa en blick ifrån sin Aiskade fornverld. Ty den -vises vänner i pergaments-drägt Och hans hvardagssällskap i lindars skugga Voro stundom Justiniani snillrikt Mejslade rättsbud. Stundom ock Terentii tafvelsamling, Utkast från den Romerska herrskarstadens i Rika folklif, eiler den stats-erfarne Taciti häfder. O! då njöt han, sög, som ett bi ur blomman, Näring för sitt classiska lif och smålog Meninogsfullt åt brokiga fjärilskarans Fladdrande pjutning. Classisk var hans ande. I talets allvar terklang det väldiga romarspråket, Och i skämtet gnistrade, skarpt, kristall-klart, Attiska saltet. Dock, fast andens innersta lif förspordes Likt en själavandriog från Rom, från Hoilas, Föreställ dig ej, att han här i Norden, Här i sin samtid Stod, en skådelysten, betegen främling, Overksam och grubblande; nej, med nordbons Lugna, genomgripande kraft han förde Domaresvärdet. Främst i Stadens vårdareråd och lärge Främst bland sina äfven på Siatsbestyrens Tummelplats, orubblig och outgrundlig, Förde han klubban. Outgrurdlig, ty, af artiken fostrad, Djupt jemväl han kände orakeispråket; Iaom sig sin mening, sitt råd han sökte Heldre, än utom. Åter, när bland pröfvade vägner eller Bland de barn, han ärft af en förutgången Lefnadsvän, den husliga glädjen sken på Easlingens aftop, — Då i frid uppklarnade pannauns !åror, Stundens fröjd besegrade forntidsminnets, Talarstämmans styrka försmälte då i Jollrande infall. Vånskap ock hans yttersta steg på jorden Ledde. När han vacklande gick med tröstord Till en vän, i sjukdomers bojor fastsmidd, Mötte han Döden. Och den bieke ynglingen svängde facklan Ned och sade: Gubbe! förroligt länge Rza vi umgåtts; nu jag dig bjuder dödens Eviga ungdom. Hjessan, silfverkransade vishetstemplet, Låg i spillror krossad, och lifvet trängdes, Sent, motvilligt, dröjande, ur sin stoita, Herrliga boning. — Så farväl, Du vördade! Till det tempel, Der Din vishet dyrkade Gud på korset, Följes Du af bedjande: må Din ande Dvä!jas ibland oss! ) Carl XIII:s torg.