Aftonbladet – 23 oktober 1844, sida 1

(Insändt.) QVICKBOMS LEFVERNE, GENBEMÅLNING:. Högt var ämnet, stor var skalden. VITALIS, Zz Medan Qvickbom ännu gick i kolt, Kunde han helt tydligt säga: A-al Och när mamma, af sin gunstling stolt, Frågte: Är du snäll? han svarte: Ja-a! Vi hans pojktid gerna gå förbi, Med dess alla later och olater, Fastän fröt till stora framtidsdater Prompt hans pappa ville se deri. Tidigt nog han sanna fick — jo jo! I sin dyrkan för det vackra köret, Att de båda orden: ack! och oh!! Aro 4 och 0 i detta rönet. Här vid lag också med suck och pust Fick han af sitt skaldeanlag spaning, Öch nu rimmade han dust och lust, Tjusning, susning, aning, maning, daning. Bråkade i sin filosofi Med det rena och orena Ickt; Och hann slutligen förtrogen bli Med subjekt-objektet, Ding-an-sicht. Den abstrakta konkretions potens, Positiva negativiteten, Icke-jagets sjelfhet, differens: — Alt han genomträngde i förtreten. Lika nitisk var han uppenbart I sitt studium utaf fysiken, Som han i tentamen temligt klart Visste skija från — metafysiken. Gjorde, i allt annat lika ferm, Af sitt lärdomspund ock mycket väsen, Fast — att nyttja filosofisk term — Det var mera oväsen än: väsen.