Aftonbladet – 21 oktober 1844, sida 2

— — —Å—— — — n— M— VA AV Oh min vän, don Salustos maka. Hon Jozg och svarade intet. Men då vi om aftonen suto tillsammans i den förtroliga kretsen, bad Gontowsky om min hand. Här rodnvade Isabella och teg. Jag högaktide den ädle mannen och höll bonom som en faderlig vänn, fortfor hon, efter några minuters uppehåll. Jag stod ensam i verldev, öfvergifven, utan stöd, utan skygd, utsatt för den blodgiriga inqvisitionens förföljelser. Don Salusto och hans fru öfvertalade mig och — jag räckte den polske ryttmästaren min hand. — Mitt bjerta blef dock troget sin första och enda kärlek. Lyckligen anlände jag med min make till Frankrike; men han skulle ju föra mig till Polen, hvars beskaffenhet jag icke hade rinsaste ic oms. Vi genomreste hela Tyskland, och kommo slutligen, till min stora förskräckelse, i detta ödsliga land. Ack! idel sorgliga dagar framlede jag bär, ehuru min äd!e make gjorde allt, för att muntra och glädja mig; ty ensam och oförstådd stod j2g bland främmande menniskor, som hårade och begzbbade den i deras språk okunniga utländskan. Eter min äd!e mans död blef det ändå värre. Då först var jag rätt olycklig. Hans bror och dennes razka tillträdde då godset; j:g bar redan sagt er huru de behandlade mig. ,Dock — j:g vill icke lingre klaga... Jag har ju uti er funnit en vän och räddare, som skall beria mig från detta stafok. Med decsa ord slutade Issbealla sin berättelse, Här cutar äfven min. Väl voro både hon och jag sexton år äldre, men gammal kärlek rostar icke. Iabella blef min meka. Ferr Gostow:ky måste, efter att med flera månaders fängelse bafva pliktst för sina intriger mot staten, utgifva åt in broders enka den förmögenhet hon redbragt från Spanien. Herr von S2ikowsky, spionen, erhöll i silfvergrufvan lönen för sina bragdar. Och nu utropade jag, i min älskade Iabellas armar: De själar, hvilka äro bestämda för hvarandra, skola dock en gång sammaniräffa! Vi voro redan i himlen för hvarandra bestämda. SLUT.