posterade hussarernas blanka sablar och framhållna pistoler skrämde henne tillbsko. Min frus, ropade jag, ur detta rum kommer ingen för det närvarande; men vill. pi tala med någon af edra domestiker, så skall jag låta kalla densamme.n Men frua svarade icke ett ord och bevärdigade mig icke med en enda blick. De begge berrarne sutto der som ett par steabilder, N Piitslist sprunzo de båda herrarne upp, liksom vid ett gifvet kommando, och ilade till en tzpe:dörr, den jag hittills ieke blifvit varse. Fonzn ja? visste ordet af, hade de båda försvunnit, slagit dörren i lås och tillriglat den utinföre. . Damen såg på mig med ett retsamt hånleende Hvad ver nu att göra? Icke kunde jag låta de hegge männen undkomma. Jag skyndade till ett fönster, Tppaade det och caf, medelst ett pistolskott, den ölverenskomna signalen. Jag såg då huru de båda polackarne sprungo utåt väsen, mea säker att mina framilande ryttare skulle anhålla dem, egnade jag numera min uppmärksamhet åt ett gällt skri, hvilket jag börde just i det ögonblick jaZ lossade skottet. Jag tittade uppmärksamt ut genom fönstret, och såg der, täll invid väggen, ett fruntimmer ligga på en gräsbänk, afdånad, som det syntes. Skottet måtte hafva skrämt henne. Hestigt gaf jag befallning åt min jöjtrant att väl bevaka den ännu alltid hinleonde frun, hvareter jag skyndade ner, för att, såsom artig riddare, biså den afdånede. Men hon hade redan sjell rest sig upp, då jag nalkades henzve med ett glas vatien, hvilket jag i hipenheten ryckt till mig af frukostbordet. !sget låg deck snart cönderkrosssdt på marker och mina armar utbreåda till ett famntag I: bella låg vid mitt bröst — Izbella! — jag hade icke gissat orftt