Aftonbladet – 17 oktober 1844, sida 2

berne ur sin tankfullhet. Hon blickade upp. Med ett rop af fasa och förskräckelse sprang hon af stolen. Ja, ja — det var min Isabella; endast blekare och med af gråt nästan igensvullna ögon. Linge betraktade hon mig med en rädd, nästan hemsk blick; ändtligen gaf hon luft åt sin bestörtaing. vÄr det verkligen ni, sennor, eller är det er vålnad ?, framstötte hon, nästan konvulsiviskt. Det är verkligen jag, sköna Isabella, och 128 är lycklig nog att hafva räddat er utur de afskyvärda bofvarnes händer.n . ;0 du heliga Juogfrul ropade hon då med sammanknöppta händer. Prisad vare du som ryckt honom undan döden, honom, för hvars skull jag gjutit så många tusende tårar. — Men huru kunde ni bli frisk? Jag såg ju dolken träffa ert bröst. Ea annan hade den godheten att i mitt ställe emotiaga dödsstöten,, svarade jag. Det var således icke ni? Nej, sennora! — Då-mördaren störtade öfver dea för mig okände, stod jag, på tio stegs afständ, bakom ett träg.n 0O, han har dyrt fått plikta för denna bandling,, ropade Isabella gråtande. Af fransmännens bejonettstyng dödades han i natt. — Det var min far ..... Plötsligt stannade hon här och utb:est i en ström af tårar. Fortfarlo sade jag med bedjande röst. Hvem var då den olycklige, com blef uppoffrad ?, frågade hou afböjande, efter en lång paus vAck, ni kände hozom ganska väl,, svarade jag. Det var doktor Manillo.n Vid alla helgon! Hvad säger ni?, ropade hor förskräckt och med sammanknäppta hinder. är