Aftonbladet – 17 oktober 1844, sida 2

mot fransmännen, hvilka kanske skulie med fördubblad styrka återkomma. Jag gaf vika för deras böner och ingvarterade i slottet mig sjelf; mina officerare och hela mitt manskap. De franska soldaterne hade der buserat som kannibaler. Allting var kullkastadt, sönderkrossadt och förstördt. Snart stötte vi på tvenne rysligt misshandlade lik, hvaruti alkalden igenkände slottets ezare, Don Asturio di Golibar, och bars syster, Donna Urica. Och hvem var dena unga flickan, som, förföljd af fienden, föll i mina armar?, frågade jag. ,Danna Isabella, Doa Axiturios dotter. Detta namn påminte mig — ack, alltför Lifligt — om min älskarinna i Scbadella. När alit kom omkring, var det hon sjelf. I det ögonblick, då hon föll til mitt bröst, hade jag blott ytligt betraktat henne, men deremot hållit mina ögon spända på hennes obändiga förföljare. Jag hade blott sett att det var ett ungt fruntimmer. l Hur är det med henne? frågade jag elkalden Hon är mycket sjuk och lidande, svarade denne. Man hör bestandigt hennes veklagan ör. ver fadren och tanten, hvilka blefvo mördade midt för hennes ögon.n Fråga benne om jag i morgon får göra hennq ett besök,, bad jag. Bydomaren eflägsnade sig. Följande morgonen begaf jag mig dit, hvares I-2bella för tillfället bodde. är jag inträdde satt hon vid ett bord och stödde hufvudet mo båda händerna. Bullret af min sabel och mina sporrar väckte