Aftonbladet – 17 oktober 1844, sida 1

hade försett oss till öfverflöd med allt hvad vi behöfde. S:dan folk och hästar hade stärkt sig och de nödvändiga säkerbetsposterna voro utställda, svepte vi oss i våra kappor och lade oss att sofva, Det kunde väl vara midnatt ungefär, då posterna väckte oss och anmälde att det ver ett hiskeligt larm i byn. Hastigt reste jag mig upp, Jyssnade och fann att allt hade sin riktighet; ty der var verkligen ett stort tumult. Jag befallde nu att man sakta skulle väcka de sofvande soldaierne, i största ha:t sadla hästarne och i hvarje ögonblick vara fårdig till anfall. Imedlertid smög jag mig, åtföljd af en officer och en underofficer, närmare slottet, eller åtwinstone helt nära byn. I samma ögonblick såg jag en eldflamma uppstiga från slottstaket. Det var således icke gverillas; ettdera var det en vanlig eldsvåda, e!ler ock var det några af våra vilda hopar som här drefvo sitt spel. I alla hänseenden befallde oss menskligheten att genast skynda till bjelp. Jag ilade tillbaka till bivuzken och lät hälften af :qvadronen sitta till häst; den andra häliten måste till fots följa orig, beväpnad med karbiner, pistoler och sablar. Löjtnanten, som kommesaderade den beridna bopen, fick befallning att hafva oss i ögnasigte och, vid första skymt af fara, skynda till vårt bistånd. Jag, tillika med mina gående karlar, 2nlinde snart till de byggnader, som omgålfvo slottet. Det var en ryslig sublick, Ur det platta slottstaket fladdrade den rasande lågan, medan ur fönstren krossade möbler, silfver ech andra dyrbar