Aftonbladet – 17 oktober 1844, sida 1

diga cheen icke efter i grymhet: med eld oc svärd ödelade de allt hvad som kom i deras väg Med yttersta möda kunde jag tygla mina ryt tare, hvilka dagligen sågo rof och mord utöfva så väl af fransmän och tyskar, som spanjorer Jag ville icke se sådana ohyggligheter vid dei trepp, som var anförtrodd åt mitt befäl. Endas derigenom att jag ymnigt försåg mina karlar me allt hvad de beböflde och med yttersta stränghe straffade hvar och en som gjorde sig skyldig til något våld, förmådda jag någorlunda hålla dem tygeln. : Ena eftermiddag återkom jig från ett ströftå till Lerro2, hvarest några guerillahopar hade wi sat sig, för att återförena mig med hufvudkorp sen. som hade sin station vid Duero. Men så väl hästarnes som folkets trötthet tillä ej för den dagen någon vidare fård, utan beslö jag att bivuakera i ea treflig by, vid stranden ea bäck. Alkalden, hvilken jag från byn efterskickade var af en ganska mild och vänlig sinnesstämning belst jag tilltalade honom på hans modersrimål oc han kom uader fund med att vi voro tyskar icke fransmän. Iaom en liten stund lofvade ha skaffa de af mig erfordrade lifsmedlen, samt fou rage åt hästarne, i fall jag icke hellre ville in qvartera folket och hästarne I byn, samt mig cc! mina officerare i slottet. Jag tackade för hans välvilliga anbud, men fan) för godt att qvarstanna der jag var; ty bland mit folk ansåg jag mig säkrare än på slottet, hvar invånares sinnesstämning jag icke kände. Vi gjorde oss således ganska beqvämt på mer ken, der vi slagit läger, ty den väånlige slialdei