Af hela denna obyggliga scen förstod jag insentiog mer, än stt dolkstynget varit mig ämnadt, och att en annan fått blöda i mitt ställe. Men hvem den främmande varit, som i så läglig tid för mig kom mig i förväg, det var och förblef en gåto. Att besinna mig länge, var dock icke rådligt. Jag gaf mina soldater det öfverenskomna tecknet och de framträdde. S:kta togo vi den mördade, buro honom ut ur trädgirlen, tillslöto försigtigt porten och förde liket till närssta vakt, bvarest vi föregåfvo alt vi fucrit det på gatsn. Ea af soldaterne hemtade regimentsläkaren, medan vi andre togo kappan af dea sårade och öppnade rock och vest, för att betrakta det blödande såret. Likeren kom, undersökte såret, skakade på bufvudet och yttrade: Hir är ingeating att göra; all hjelp är ute; dolken har tröff.t bjertat. Tusen gissningar trängde sig inpå mig, men blefvo alla förkastade. Jag kunde omöjligen gissa bvem den varit, som i mitt ställe erhåll.t dödsstöten. Imedlertid var jag i roycken strid med mig sjelf hur jag skulle bete mig. Berättade jag bändelsen sanningsenligt och troget, så kunde jag ju bringa min älskade Issbella i största förlögenhet. Det var hvad jag icke ville, ehuru jag gerna unnat mördaren sitt välförtjenta straff. Ändtligen var mitt beslut fattidt. Hoz mina tre trogna soldater inskärpte jag noga den lexan, art de skulle säga sig ha funnit liket under en cattlig patrull. Vakten visste icke heller annat, och då ingen annan än jag kunde tala landets språk, var jag säker att ej blifva motsagd. En så lydande rapport ingick nu till Alkalden,