hvilken genast iustälide sig, tilita med sin skrifvare och en läkare. Vid alla helgonl ropade domaren förskräckt då han kastade ögonen på liket, let är ju doktor Manillo, den bäste likere i Sebadella.n Först då han sade dettas, pminte jag mig hafva sett det ansigtet en gång förut. Det var densamme åldrige msnnen som Isabeila och bennes duenna hade, på Prado, talat vid, första gången jag så; den tillbedda flickan. Liket bortördes nu af spavjorerne, och undersökningen inleddes. Dan gick, för mig, littare än jag i början fruktat; j.g blef väl tillfrågsd och förhörd, men icke räisstänkt för mordet. Dristigare nu, sedan jag i mina händer egde en så stor hemlighet, ilada jag till Issbellas boning och uppmanade portvaktarn att släppa mig ID, och alt anmäla mig hos den unsa sennoran, emedan jag hade något högst vistigt alt medela henne. Hon resto bort i går aftor, svarade den gamle Cerberus, . . Du Jjugerl röt jag. Jag skall låta genomsöka hu et. ;Som ni behager, sennor offizial,, svarade han teende och slog upp porten. Ni skall dock icke fiana någon, ty de båda damerna reste i går afton. EH varihön ?) ,Det vet jag visst icken, svarade den gamle, ty det böfves icke en tjanare att efterforska hvart dess herrskap reser.n Sådant var det besked j;g erhöll. Taga börer, nga hetelter, inga löften bjälpte. — Jag måsto gå min väg. Donna I:abelia var och blef försvunnen. (Forts. följer.)