zjorde henne bekant med mina familjeförbål:andep, berättade att jag, i fäderneslandet, egde en ganska betydlig förmögenhet, gjorde heane giftermålssnbud och bad om svar. Följande aftonen ned.änktes från hennes baltong ett fiat silkessnöre med en biljeit. Jag löste :den, med klappande bjarta, från snöret, men mörkret hindrade mig att låsa den. Lyckligtvis var mitt qvarter icke alltför långt borta. Jag ilade således hem och slukade orden, som den älsk:de honden bade skrifvit. Tyvärr innehöll biljetten endast torra och kalla talesätt, hvilka gålvo mig föga bopp. Den slutade med en anhållan att jg, så snart jag hadeläst -krifvelsen, skulle åter knyta den vid det från balkongen nedhängande snöret. Om deticke skedde, skalle jag ald:ig hädanefter vän:a något svar, ehvad jag ä2 kunde skrifva. Insgaluada lät j:g rkräma mig af den köld, som tycktes vsra det rådande elementet i den skönas bref. Isom en qvarts timma hade jag skrifvit en annan biljett, deru!i jag bad, besvor henne attej vara gryta, utan lyssna till mina böner och besilja mig et enskildt samtal. Båda skrifvelserre blefro anförtrodda åt snöret. Nu fortgick brefvexlingen sålunda en lingre tid. Heanev bref hade i början innebållit förebråelser: nu öfvergick hon till böner, att j:g, för allt hvad heligt var, skulle afstå från min kärlek. I stället att efterkomma denna önskan, fortfor jag, naturligtvis, att älska allt varmare och att skrifva dagligen de ömrmaste, kärleksfullasie bref. Ändtligen gal hen mig en liten stymt af hopp, men med uttryckligt förbebill att jag skulle återsända biljetten... Jag upprepade oaflåtligea min bön att hon måtte förunna mig några ögonblicks samtal och föreslog att jag, medelst tillhjelp af en retsstege, skulle komma upp på balkongen. Detta förslag ogillades dock helt och hållet ät Isabellä. Hon försäkrade mig att bon var om. gifven af spejarg; och slutade med dei kotelsen,