Då de kom:so fram till promenadplatsen, mötte dem en äldre man, som helsade vördnadsfullt De stannade och inläto sig i samtal med denne berre, hvarvid de hade sina slöjor tillbakakastade från ansigtet. . Genast begagnade jag tillfället att noga få be trakta den unga smärta damen, och jag måste tillstå för mig sjel, att jag aldrig hade sett någo! så skönt. Hennes :nsigte bildade en fullkomlig ova. Korp svarla lockar beskurgade en snöhvit panna. Ösgonen voro mörka och strålande, näsan mycket fin och lätt böjd. Ea skär rodsad färgade de fin sindermr och en bländande, välformad hals fulländade det hele. Kortligen — hon var ett ideal af skönhet. Den i mitt hjerta glinmande gnistan blef ge nast en flammande låg?. Då jag nu visste hvilken timma min sköna plågade gå till Prado, så blef äfven jag ea ganst flitig besökare af denna promenad. : Likväl böll jag mig alltid på behörigt afsånd Men den unga damen syntes, då jag ständigt ga akt på henne, märkta det; ty så soart hon så: att mina etdiga ögon voro fästade på benne, ned. slog hon förlägea sina och lät slöjan fail. Mia andra omsorg, sedan jag lyckate oftare få se den sköra, var att underrätta mig om henne familj förhållanden. Men de underrättelser jag erhöll voro föga tillfredsställande. Bott så mycket fick jag veta. alt Bon hette Isabella och bebodde detta hus tillika med en gamml tant, som var bernss du enba, samt några ållriga domestiker. De båds damerna hbvarken gjorde eller emottozo basök, Det ver illa, Jag lät dock icke afskräcka mig utan Ööfvertalade en gammal ryttmästare vid vår! regemente, det han skulle ställa så till, alt v blefvo irqvartsrado der i huset, hvarest den sköaa bodde.