Aftonbladet – 14 oktober 1844, sida 3

———— En — Redaktionen har blifvit anmodad meddel följande: Då det synes, som den i Aftonbladet jz 233 för d 8 innevarande månad bland rättegångsoch polissa ker införda historien angående en handlande F—g vi Bangränd skall aludera på mig, så avser jag mig bö ra lemna följande förklaring, hvaraf läsaren kan in hemta hur pass sanningsälskanda historisförfattaren är På en husauktion hade jag i förra månaden köpt bland annat, en chiffonier och en guldring. Då jag efter att hafva utlöst auktionsräkningen, infann mij på auktionsrummet för att afhemta de köpta persed larne och jeg i sådant afseende tagit med mig 9:n arbetskarlar, kunde jog icke genast erhålla ringen emedan den vaktmästaren, som hade guldoch sil verpjeserne om hand, och hvilka funnos inlästa uti fe! gammal byrå, ej var tiilstädes, hvarföre jag någor stund stadnade qvar. Vid pämnde vaktmästares an komst tillstä!ldes mig ringen jemto örige persedlarne hvarvid chimonleren, som var oläst och utan nycklar hvilket af mig anmärktes, visiterades af begge vakt mästarne. Efior mia hemkomst infann sig en piga min salubod med rågra nycklar, som sades tillhör: chiffonicer nn. Min bodbetjent försökte då att mec dessa nycklar läsa igen chiffonieren, hvilkot ej lät sit göra, emedan de ej passade. Efter några timmar: förlopp kom den person, som låtit anställa auktionen åtföljd af den .auktionsvaktmästaren, som hade guld. och silfverpjeserne om hand, och påstod att uti chif. fonieren skul!e finnas en qvarglömd silfverbägare. hvilket påstående jag besvarade med den förklaringen, att, om någon bägare hade funnits i chiffonieren vid dess emottagande af mig, skulle sådant icke undgått vaktmästarnes uppmärksamhet, enär desse undersökte chiffonieren samma stund jag emottog den; och imed. lestid anviseda jag dem chiffonieren och lät dem visitera den; men då de icke dess mindre förklarade, att de trodde bägaren hafva legat qvar i chiffonieren, när denna borttars, blef jag ovd och visade dem dörren, hvilket bade till påföljd, att polisgevaldigern Jederin, åtföljd af en kamrat, följande dag kl. 9 gjorde mig visit samt började med det språk och de faconer, som utmärka denne person, anställa ordentligt polisförhör, dervid jog på lämpligt sätt sökte tillrättavisa nämnde herrar, hvilka i förtreten inkallade både mig och min betjent till polisen kl. 41 samma deg. Min hustru, som är nerfsvag och sjuklig och således förskräcktes öfver Jderins förfarande, använde mot mig allt bemödande att förmå mig erbjuda honom bägarens uppgifna värde för att undvika polisförhör och allt dermed förenadt obehag. Eadast af tillgifvenhet för min hustru och i tanka att genom uppfyllandet af hennes enträgna begäran kunna stilla hennes oro, vidtalte jag alltså Jederin, när jag kom till poliskammaren att återkalla målet, hvilket han också gjorde, varefter jag lemnade honom bägareus uppgifoa värle, för att tillställas den person, som föregifvit sig hafva mistat densamma. Mången kan häremot annärka, att min åtgärd att ersätta den ifrågavarande vägarens värde ej bordt, oaktadt min hustrus begäan, vidtagits, då jag vissta mig icke hafva fått den. Men hvar och en, gom känner Jaderins taktik som volisgevaldiger och huruledes polisbetjenter stundom urit vittne, tror jag ej skall finna något oriktigt ibeörde åtgärd, likasom jag är öfvertygad, att hvar och n, som känner min vandel, långt ifrån misstror mig afva kundat begå den uselheten, att olofligen tillegna nig andras egendom. Jag fruktar icke heller att möta istorieskrifvaren eller hvilken som heldst der tilltror ig att vända vapen mot mig om silfverbägare eller vad det vara må. Stockholm d. 43 Oktober 1844. Joh. Fogelberg.