Aftonbladet – 10 oktober 1844, sida 2

HERR HAUSERS KONSERT PÅ KUNGLIGA TEATERN. 104 Den lika fördelaktiga som rättvisa opinion, Hjilken I hufvudstaden bildat sig öfver herr Hausers talang, sedan han producerat denna vid sina föregående smärre konsertöretag, har äfven vid ifrågavarande tillfälle uttslat sig på ett för dem förtjenstfulle konstnären ganska hedrande sätt. Denna konstproduktion var ock af köosom utmärkt väl arrangerad; konsertgifvaren biträddes af våra yppersta talanger i sångväg, och understöddes dgerjemte i sina egna prestationer af ett fullständigt ackompanjemaog, hvilket förut ej kunnat erhållas, och så väl suditoriets talrixhet, som dess serdeles lifliga bifellsbetygelser, beviunade, i hvilken sällsynt grad horr Hauser lyckats tillvinna sig den bärvarande musikaliska allmänhetens sympatier. Då vi imedlertid redan förut på ett utförligare sätt hefva utvecklat våra åsigter så väl af samtliga kompositioner, dem herr Hauser vid detta tillfälle utförde, som af hans sätt att föredraga dem, så återstår oss nu endast ett i korthet vidröra dem, det vi för öfrigt hänvisa till det vid föregående tillfällen sagda. Konsertgifvarecs egen rTepertoir bestod af 4 nummer, nemiigen Siciliano af Hauser, Adagio reli-gioso af Ole Bull, Variationer öfver motiver af Donizetti och Andante spianato et le Carneval de Venise. Hr. Hausers Siciliano, detta intagande sydländska månskensstycke, hvars veka melodier vagga fantasien i så ljufva drömmar, hvilka aldrig stiras af något främmande elsment, under det att dess form endast tycks antyda en modern, briljant konsertpjes, visar, med hvilken sällsynt takt författaren förstår att bringa den sanna konstskönheten i enklarg med det moderna wirtuosväsendets: fordringar, och utgör tillika ett praktiskt bevis på, att våra konsertkomponister ingalunda behöfva afstå från sin kära popularitetsjagt, blott de genom snille och artistisk bildning tiliika ega förmåga att lägga en solid kärna i det glirsande ska-. let. — Vid detta tillfälle frambringade pjesen em betydligen ökad effekt genom den lifliga och färgrika instrumentationen, som förut endast ofullständigt kunnat ätergilvas. Konsertgifvaren hade valt dietta stycke till sin introduktionspjes och utvecklade här den mångsidiga glans uti föredraget, som jX så hög grad utmärker hans talang; endast skulle ran kunna an— märka, att herr H. ett par gånger, helst i staccatopassagerna, gjOrae sit mezza VOCe så svagt, att det knappt blef hörbart. — Ackompawjemanget utfördes i allmänhet väl, ehuru blåsinstrumenterna, i afseende på ensemblen, lemnade åtskilligt örigt att önska; dock bör man erkänna den sorgfällighet och delikatess, hvarmed de imiterande föjtfigurerna exedqverades. Äfven Ole Bulls Adagio religioso, kan endast vinna uti intresse vid återbörandet, synnerligast då dess konseqveat genomförda, storartade och patetiska karakter samt den äkta poetiska inspiration, som genomströmmar det hele, återgifvas så troget och likväl så sjelf ståndigt, som Hr H. äfven nu gjorde det: Afven uti detta nummer saknades stundom enhet i ackompanjemanget, i synnerhet wi cen af blåsinstrumenter bet!edsagade dursatsen mot slutet. Variationerna öfver Donizetti-Motiver äro ogentligen endast beräknade på att utveckla briljanta effekter, ehu:u pjesen är utarbetad med Hr Hsausers vanliga planmässighet och framför allt ej längre, än ett stycke i denna genre bör vara, för att ej blifva tröttande. Hr Häuser gaf de halsbrytande svårigheterna med sen förvånande säkerhet och de melodiösa partierna med det graciösa behag, som i allwächet utmärker hans spel. k Carnevalen, Hr Hoausers sista rummer — denna på papperet så betyde:selösa ton!ek, men som uti en genialisk improvisators band kan blifva så mycket, — väckta äfven nu genom den humor, den må-galcigt skiftande schattering, som Hr H. lade i sitt föredrag, ett det lifligasto intresse hos åhörarne. Pjeson begärdes under stormande spplåder da capo, hvilken önskan också efterkoms. . Ena bland Webers mest helgjutna inspirationer är utan tvifvel Rezias stora aria ur Oberon: Oceån du Uosgeheuer. Den högtidliga känsla, hvarmed hon betraktar den majestätiska kolossen, den blandning af rysning och beundran, hvarmed hon tilltalar den mäktiga elemeataranden, öfvergången från den grandiösa kontempation; hvaruti hon fördjupat sig, till den upp