han loordat. Adam Smith, som med si mycken framgårg hade användt denna method på statshusbållnisgens grundläror, hade bevisat, att arbete är på samma gång uppbof och måttstock af alla de värden, som utgöra enski!d eller allmän rikedom. Hr Mac Duffia anmärkte, att denna sanning, riktigt genomförd, ådsgalade dårskapen och vanmakten af alla de lagstiftande konster och upptåg, hvarmed mennisko3ägtet blifvit förblindadt, förtryckt och utarmadt, alltifrån alkemi-terne, som ville förvandla alla metaller i guld. till restriktionisteroe, eom ville jettra arbetet, för att göra det mera lönande. Det vore ett besynnerligt sammanträffande, att Hr Evans, bredvid sitt lofotd öfver Lord Bacons bevisningsmethod, lade sin theori att a-hjelpa fattigdom, icke genom den vanliga utvägen att lätta dess börda, utan genom det radikala medlet, att afskaffa falligdom. Sådant liknade andebesvärjning: en konst, visserligen ej hemtad ur Francis Bacons novum arcanum, utan snarare ur alkemisten Roger Bacons degel. Det åsyftade att befrämja fattigdomens spöke genom blotta formen af kabalistiska ord, liksom den hedervärde senatorn skulle föreslå en bill, att ifrån och med den 4 nästkommande Juli fattigiom är, och härmedelst skall vara, bannlyst ifrån Amerikas Förenta Stater. Fattigdomen vore, ty värr, iatet spöke, utan en sorglig och bitter verklighet, den lagsiiftande besvärjningar lika litet kusde fördrifva, som Glendower kunde framkalla andarne från djupet. — I aseende på rådet att pålägga höga taxor och gifva folket medel att betala dem, anmärkte Hr Mac Duffie, att vi, såsom lagstiftare, hade intet alt gifva, och ej kunde frambringa ett grässtrå eller eit sädeskorp. Denna makt tillhörde, under Guds välsignelse, menbiskoarbetet, och lsgstiftningens stora och enda lagliga föremål vore, att bereda folket full frihet för dess arbete och full njutning af arbetets produkt, utan annat afdrag, än som fordrades för upprätthållandet af en ändamålsenlig styrelse. Hr Evans påstod, att höga taxor, genom någon hemlig verkan, som han ej nöjaktigt förklarat, begåfvade folket med förmåga icke blott att betala dessa taxor, u!an ock att stiga från fattigdom till välstånd. Detta vore, utan tvifvel, en högst py och vigtig theori: men Hr Mac Duffie ville upptäcka hemligheten. Når Hr Evans talade om att bereda folket utväg att betala taxor, så mente han de beskyddade fabrikanterne och deras arbetare, d. v. s. omkring 450,000 menniskor, som erhölle ett årligt premium å beloppet af deras tillverkningar, hvilket premium erjades af landets öfriga 47 millioner invånare, till ytterligare stöd för den satsen, att, efter sakernas natur, en regering ej kunde gifva penningar, eller höga daglöser, eller stora vinster åt en klass af menniskor, utan att taga ifrån en annan. Det vore ock en elementarsanning, härledd från sunda förnuftet och menniskoslägtets allmänna erfarenhet, att i ett samhälle det är hvarje medlems fördel att köpa varor, som skulle kosta honom mera att frambringa, än att köpa. Till exempel, i stället att hvar och en skulle försöka att förena de särskilda yrkena af jordbrukare, batwtmakare, skomakare, skräddare, smed och timmerman, under det förvända begreppet att vara mera oberoende, då allt gjordes hemma, föreskref en klok hushållning, att dessa yrken skulle drifvas af serskilda personer, och deras olikartade tillverkningar utbytas mot hvarandra. Då hvar och en på detta sätt frambragt: det som bärt öfverensstämde med bans krafter och skicklighet, så biefre sammanlagda produkten af allas arbete vida större, än om hvar och en hade tillverkat allt och köpt intet. Genom en naturlig utvidgning kunde deuna sanning omfatta nationernas stora samhälle, och det vore deras fördel, liksom individernas, att inbördes fritt utbyta öfverskottena af devas alster och tillveriningar, så att hvar och en gålve hvad dena frambragte till bästa pris, och erkölle det, som skulle kosta mer att göra hemma. Och häraf följde det corollarium, att rätta medlet till befrämjande af enskild och allmän välmåga vore att sälja der högsta priset erhölles, och köpa der lägsta pris ägde rum. Hr Mac Duffis ansåg Hr Evanss hela anförande kunna uppfatt2s under 2:ne satser, den ena, att det är bättre att betala högre pris för inhemska tillverkningar, än låga pris för utländska; den andra, att höga tulafgifter på införda varor minska deras pris. och att låga afvifter höja det. Detta innebar isjelfva verket ett påstående, att man kunde kasta bördan a: vår beskattning på andra nationer, liksom, i fall sådant vore möjligt, andre nationer ej skulle begagna samma utväg. Etter hans tanke vore det likgiltigt, om fårbrukaren eller inhemska producenten ansäges betala afgiterne, emedan i begge händelserne importen måste gäldas med de producerande staternes ex port. Till svar på frågan, hvem som skulle förbruke 40 millioner ökad import, upprepade Hr Mac Duffic Hr Evanss egna ord: gif menniskor utväg att för bruka, och de skola förbruka. De exporterande sta terne skulle förbruka dem, emedan de då blefve i till fälle att köpa dem, med den villfredsställelse derjemte; att de utgåfve penningar, som ej härflöto från någo! monopolium, utan endast från Guds välsignelse och deras eget arbete. Herr Mac Duffie undersökte uppgiften, att 1842 års tariff skulle talfva minskat priset på fabrikstillverkningar, och höjt priset på bomull. Han visade, att bomullsprisets stegring härrörde af 4843 års mindre förmånliga skörd, som gaf endast 1,600,000 till 4,800 000 balar, då 4842 års skörd hade gifvit 2,400.000 baiar, hvarjemte öppnandet af handeln em— 2