Aftonbladet – 8 oktober 1844, sida 2

Hustru Lacour, (i en retad ton.) Jo, jag förtir mycket väl: ni ville att jag skulle säga, att jet var elt fruntimmer som fallit, men jag kan cka säga det, som j:g inte vet, jag vill inte belasta mitt samvete med en osanning, jag skall icke söga annat än hvad jag hört. (Mer och mer uppretad). Det är sannt, att jag icke kan uttrycka mig, så väl som ni; knäfveln! jag har inte studerat, jag är inte lärd, jag. Presidenten har svårighet att lugna vittnet och att få det att tiga. Presidenten, (till vittnet). Vexlade ni inte några ord med Blewry, Måndagen den 5 Juni klockan mellan 7—8 på morgonen? Sv. Jo, jag var i trädgården och Bletry stod i sn dörr. Då jag inte såg någon af hans folk, frågade jag honom: hvar är ert folk? Åt Straessel, svarade han. (Stra:sel är namnet på vägen, som går till Dornacb.) General-prokuratorn. Det är just på denna väg, som flera vittnen sett Francoise och Lallemand resa med kofferten. Bletry nekar bestämdt till detta samtal. Presidenten, (till vittnet.) Tala nu om för 0ss händelsen med gengångaren. Sv. Det var några dagar efter pingst... Man min och jag hade redan gått till hvila, då vi tydligt hörde bultas två slag, jag kan icke säga hvar. Uppskrämda och utan att begripa hvar det var, stego vi opp och genomsökte förstugan, trapporna och vinden, utan att varseblifva någon ting. Det är kanhända en gengångare, sa jag åt man min, som skratta åt mig för min vidskepelse. Flere dagar efter talade jag om denna händelse med Frarcoise Lallemand och Madeleine Dinichert, och jag sa0 dem: det finnes en genångare -bär i buset. Frar coise öppnade inte sin , men Madeleine svarade mig: jag tror det; kså, madame Lacour, cch om det finnes ifsån, tilla hon, och vände sig till Frangdise,