Aftonbladet – 7 oktober 1844, sida 2

sedan var en någorlunda gällande opinion, att det cke gick an för en grosshandlare, att ej vara etaolerad i en bel våuing, med elegant amöblemang och allt annat i förhållande derefter, så har ett sanska stort antal kommit till den öfvertygelsen, att man ej har någon skam af att lägga sin behållning till kapitalet, tilldess man förvärfvat en af konjunkturen oberoende förmögenhet. Af de under de 4 sednare åren iaträffade fallissemangerna kan man också ej uppgifva mer än ett enda, som måhända haft ett öfverdrifvet lefaadssätt eller spel till orsak; de öfrigas ruin har tillkommit mera småningom, möjligen genom misstag, förluster eller bristande vigilans i sjelfva affårernas ledning. Det finnes för öfrigt flera omständigheter, som bevisa, att lyxen i lefnadssätt snarare afän tilltagit, äfven bland deana korps; nemligen dels att ett vida mindre antal af börsens medlemmar nu hå!la ekipager, än fordom, dels att egentliga dryckeskalaser, sådana, som ännu för 435 år sedan funnos, der ingen borde gå rätt nykter från bordet, nu äro ganska sällsynta, eburu öfverflödet i mat och viner visserligen i allmänhet ännu är stort. Det tredje är, att, entigt hvad åtminstone galanterioch sidenkramhandlare påstå, skall en långt större sparsamhet i fruatimmernas uppköp för toilettsaker nu äga rum, än för ett tiotal af år tillbaka. Huruvida männerna i allmänhet lefva i ett let-går-annsystem, må Biet möjligtvis, till följd af noggranna forskningar på det fältet, känna närmare än vi; men nog är väl allmänna omdömet, att sedligheten öfverhufvud står på en vida bättre punkt inom familjerna nu än för 39 till 40 år sedan, då både hof och stad ännu skulle apa efter det lättfärdiga lefnadssättet under den fransyska monarkiens sista upplösningstillstånd. Ungefår samma förbållande skulle vi tro det vara i afseende på redbarheten i affärer. Att dei under de sista åren varit svårt, om ej omöjligt, att göra större affårer per koatant, är en sanning; men detta har haft sin naturliga orsak i öfverproduktion och konkurrens bland fabrikanter och förläggare, som sjelive öfverbjudit hvarandra i långa krediter, för att få sälja mycket. Häraf bafva förluster uppstått; men just den knipa, som med följd häraf uppkommit, har redan börjat leda till en helsosam återgång. Hvad serskildt beträffar lefveransaffirerna, så bedrifvas de visserligen ofta på elt mindre solidt sätt, men detta är icke fallet först nu, utan har egt rum så länge vi minnas tillbaka; och om Biet hade fö!jt sakerna litet närmare, så hade det kunnat komma till det resultat, att en opinion bland alla solidare handlande bildat sig mot dessa njobs,, så att det till och mejl anses skada en köpmans kredit, om han är känd att ligga inne i sådana affärer utan att de grunda sig på verkliga kommissioner eller innehafvande lager. Sammanfattar man nu det förestående, så å:erstår af det allmänna i Biets skildring ganska litet såsom sanning; och vill man åter jemföra förbållandet inom börsen med andra klasser, till och med serafimerbanden, inberäknade, så kunna lika stora klagomål om dem, med lika mycket skäl framställas. Utan att vilja neka, det Stockholms börs visserligen är långt ifrån hvad den kund vara i samhällighet, allmän anda och köpmans: esprit, hafve vi derföre trott Biets orättvisa, på flugra och obiyga artikel ej böra alldeles lemna: uten den tillrättavisning, som opartiskheten fordrar