Aftonbladet – 3 oktober 1844, sida 2

vären att träda in. Han var en vacker solbränd yngling, och aila damerna gjorde inom sig genast den anmärkningen, att han hade ovanligt själfulla och talande ögon. Det efterföljande sällskapet presenterades för publiken: det var Carl den tolite, tsar Peter, med flera bjeltar från olika tidehvarf, kostymerade efter råd och lägenhet, och representerade af hundar af ganska aktningsvärdt utseende. Den lilla apan mill Taglioni satt på konstnärens axel, och gjorde efter presentationen ett språng i golfvet, så lätt, vigt och sylfidiskt, att om någon dansös varit närvarande hade hon säkert bleknat af afund. Af skyldig artighet mot könet skulle naturligtvis först Taglioni, uppträda, och hon rättvisade också fullkomligt allt hvad unga grefven sagt om hennes ovanliga talanger; till slut dansade hon cachuean, och det var en glädje för alla sanna konstvänner, att se hennes smidiga behagfulla rörelser; och fast hon ej kunde höja några smäktande blickar mot kastagnetterna, så grinade hon ändå som sig borde och visade de hvita tänderna. De väntande bjeltarne tycktes ej vara så intresserade af dansen som det öfriga sällskapet; Carl den tolite bade länge legat under en bänk och småmorrat åt tsar Peter, nu förlorade han alldeles tålamodet att vänta på den stundande striden, häftigt rusade han fram oct bet i den röda sidensarskjorteln, för att förmå? mamsell att lemna skådeplatsen; den stackar: Taglioni började jemmerligt beklaga sig unde allahanda löjliga gester och grimaser, hundarns skällde, egaren svor på alla möjliga språk, någr: af spektatörerna skrattade, andra hlefvo rädda för att få slut på tumultet måste konstnäre: öppna återtåget, och hundbataljen inställdes til Jen annan gång, då Carl den tolfte i dag kommi Ipå den olyckliga ideen, att utan order vara an sripare, ett fel som han säkert sedan fick dyr Tbetala. Men hvad skulle man då nu i stället företag sig? Det var den stora frågan som åter kom för