Aftonbladet – 3 oktober 1844, sida 2

BESKENSERESEEASEESES SER ar upp purpurrosor på hans kind, och huru lyckalig och förtjust han lägger sin arm om hennes if! Denna afton var den sista, som sullt tillredsställde hans svärmande känsla och gjorde hoom lycklig i sina drömmar. Sedan förstörde verkligheten dem afgudade prestinnans bild i hans bjertas tempel, och sedan dess hade det stått öde, och ban hade knappast täckt uppå, att en annan skulle kunna fylla Liebes plats. Stackars Liebe, suckade han för sig sjelf, och från valsen tördes hans tankar till hennes tysta grift, der hon hvijade redan före hans återkomst till fäderneslandet. Varmare skulle du hvilat vid mitt bjerta, om ej ödet redan vid vaggan skiljt oss åt; ty äfven om jag lyckats vinza din kärlek, så kunde den judiska Liebe aldrig blifvit Werner Dalborgs makal Det val ditt bjerta gjorde, förde dig i grafven, dock — äfven detta är godt, frid med ditt minne! Valsen var slut; den älskvärda fröken fick nu niza oupphörligt, för att besvara alla dessa tackar ödmjukast, som susade omkring henne; det var säkert mycket plågsammare, än hela den långa valsen. Dalborg kunde nu få tillfälle att fråga en vän, häradshöfding O—, om dep unga damens ramn. Fröken Win:erfelt, blef svaret; utomordentligt rik och arfvet att lyfta genast; ty hennes far dog för ett par månader sedan. . — At adlig börd således, sade Dalborg; 128 skulle annars svurit på att hon var densamma memsell Winter, som jag för flera år sedan såg på en bal i min hemort. — Alldeles rätt, min bror; Rosa Winter, precis så hette hon förut; men sedan hennes far gevom sin rikedom vunnit ett visst anseende, och dessutom bivistat elt par riksdagar, der ban talat mycket. — hvsd andra skrifvit för bonom, och Iför resten gjort detsamma som han tänkt, nemlilen ingenting — blef ban adlad för sina stora förtjenster, och förlängde sitt namn till Winter