ålderdomen, det var winternatlten som med sia rimrost hade förvandlat ynglingen till gubbe. Osktadt sin allvarsamma sinnesstimning kuade ban nu ej afhålla sig ifrån att le åt sin barnsliga Tör skröckelse; men den hade varit honom ganska nyttig, ty den förde boaom hastigt på andra förnuftigare tankar. Han försatte sig till den tid, då hen verkligen skulle vara bvad ban nyss syntes; huru skulle han vil då betrakta sitt förflutna Lif! skuile han då kunna fiana någon tröst deraf, att han vid den första motgång, som mött honom, försjuckst i modiöshet och onyttiz sorg,. att ban utan motstånd Jåiit passionerna härja inom sitt bjerta, och utestänga hvarje annsn känsla, som kunnat motverka det onda? fenas då ej nåzot mål i verlder, som vore bättre stt sko, än att tråna bort i kärlekedrömmear och fantisera itop en lycka, hvartill det verkliga lifvet sällen ksn lemna några varsktiga materialer! Han blygdes nästan öfver den sist förflatna tiden af stt lif, då han så skärskådade sig j:l: det föreäll honom som han hastigt hlifvit nykter efter ett långvarigt rus. Hen bade varit kknöjd för allt utom Liebe. Sina förmäns aktning e!tersträvade han ej, sökte ej siaa karcraters sällskap, förglömde sina käraste sysselsätta ngar, för ätt drömma ibop vidunderliga öden, der han och Liebe spelade hufvudrollen. Nu hade såpbubblan brust:t, och förståndet, hjartats kalla allierade, sade: du har burit d:g åt som en narr, min gosse; huru har du inte sprungit i köld och oväder, i vått och torrt, utanför Liebes fönster och låtit alla menniskor skratta åt dig! S?, har man sagt, der går den der löjtvanten och vaktar på den vacira judeflicken, han ser u som han ginge blindbock; kirleken har gjort honom både blind och döf för allt annat. Weraer småskämdes ö!ver alla sina romaneska upptåg, men från den stundea fattade han också den allvarliga föresatsen, att hädanefter undvika all öfverdrift, att ej så egoistiskt som hittills sätta sin egen lycka, sitt eget nöje i fr msta rummet,