na uttrycksfulla ögonen höjdes äa mot den stjernklara himmelen, än hvilade de med den lyckliga kärlekens saliga förtjusning på b udgummen, som stod bredvid henne, oci svep!e brudslöjin omkring bennes hvita hal: fö: stt skydda henne för kylan från fönstret. Werner både njöt och led; väl hade hans kärlek hittills varit utan ringaste anspråk på genkärlek, mea då han nu såg en annan vid Liebes sida, som hade sådana rättigbeter till heane, då han såg L ebes strålande ö,a vändt emot ho nom, då kokade blodet i hans ådcor al svartsjukans alla qvel, och ett tjockåre töcken låg över bans sjil, än det som hade gömt Iebes älskliga gestalt för hans fpjande blickar; så satt han än glödande af kärlek och en inre febervärms, då synen vid fönstret uppenbarade sig för honom, än kall och fru:en som vinternatten, rom omzai bonom, tarklöst stirrande mot det tomma föastret, hvilket hastigt åter öfverdrogs med den dimmiga ozenomträngliga slöjar. Natten blef alt mörkare, den ena stjernan efter dena andra försvann och med dem stäcktes äfven ju:en i bröllopsbuset! Farväl Level du skörcaste stjernal suckade yng-. lingen vemodizt; se alla dina systrar deruppe görmma äfven bort sina vänliga blickar för den stackars enslige vandraren; min himmel är vorden mörk och dyster! Långsamt smör han sig hem öfver de folktomoa, ödsliga gatorne. Han förekom sig sjelf som en nattlig vålnad, hvilken återvände rån sina irrfårder; det föreföll honom hemskt, då han trädde uppföre den mörka trappan till sitt rum; hastigt tände han Jjuset, det var ändå ett slags sällskap. Hins första blick föll på spegel framför horom, och der stod ena underlig fur, som väl skulle föreställa honom sjelf, men som han ändå icke gerna vilie kännas vid; det var ju 2n gammal gubbe med hvitt hår och hvita mutacher! Ea besynnerlig känsla intog honom: hale några timmars sorg så förvandlat honom? Mesan skt tog han i de nyss förut så vackra mörka ockarne, och ge, då strök ban med handen bort