kunde motsvara Simons väntan; då denne åtmin stone låtsade så, som om haa trodde svärfadren affärer vara i jemt stigande, talade som om har sjelf hade ganska stora tillgångar, och således an såge några tusen R:dr som en obetydligbet. Na ihansons enda rikedom var deremot hans sto: familj, och den bidrog ej att öka hans rörelseka pital. Han vinglade imedlertid så godt han kunde och några vänner bhjelpte honom dessutom, til dess han hade en summa, hvilken han tyckt sig kunna erbjuda den för rik ansedde mågen, a hvers vidsträckta bandelsrelatioaer ban, tl ersäct niog för sina nuvarande bekymmer, väntade si; stor vinning i framtiden. Bröllopsdagan kom med sina mångfaldiga bestyr spetsarna tråcklades på brudklädningen, myrten kronan virades och ummen dammades för sjunde gången i alla vinklar och vrår; i köket höl mamma Nathanson trägen vård öfver pigor, gry tor och träskedar; hvart och ett efter sin ar har sin egea bestämda föreskrift, som under in tet vilkor får öfverträdae. Men då qvällen kom och de många gästerna anlände, då var allt be redt och tillpyntadt, och fru mamma syntes hel nöjl med tillställningen. Nu tändes de tjock: vaxljusen, som, enligt judarnes bruk, voro be. stämda att lysa under ceremonien, mamma Na. thanson svängde med sin spetskantade näsduk bennes gubbe hade tagit på sig helgdagsminen brudparet framträdde, den svartskäggiga prester frammumlade några hebreiska böner, som inzer mer än han sjelf förstod, och Liebes öde var a pjordt! På en stenpelare utmed hamnen, midt emol Nathansons boning, satt Werner Dalborg i der kalla vinternatten och stirrade in i bröllopssalen Fönstren voro immade af värman derinne, men då ibland någon medålidsam hand torkade rutorna klara, för att unna de förbigående att få se en skymt af den vackra bruden, då såg han Liebe vid fönstret, med bröllopskronan i de mörka lockarna; de skö