Aftonbladet – 1 oktober 1844, sida 3

iitet för en msn med hans konnässanser; bar stammar något ärnu vid de många anfäkte, och besitt2n, men det är ej af ovana vid språket han har ju redan slutat sin grad-passering, nej han bar blott ännu j resolverat sig för någor favor.tterm, och denna ovisshet är något bryd: sam; slutligen bestämmer han sig för det mest gentila: parole anonneurl! han tyckte förmodliger alt detta var det obetydligaste han kuade tags till. Vi förlora bonom snert ur sigte, under de ban sköter sina dyra pligter; men mot -slutet af aftonen uppenbarar han sig åter, tillsammans med en rätt vacker flicka. Det måtte säkert vara hans bjertas utvalda, hvilken han ru lyckligt förer till sista franciisen. I början se de likväl allde!es icke sentimentala ut; han berättar henne att det är ebarmant ekläreradt, eharmant orneradt och draperadt m. m., allt vid parole ahonreur; och kona i sin ordaing förkunnar honom, att det är rysligt varmt, rysligt trångt och rysligt roigt, med flera lika rysliga rysligheter; men detta är blott inledningen till ett annat mera ictressant samtal. De unga barnen se allt varmare ut, näsdukarne äro i jemn rörelse; ljtnantens näsduk är också för aftonen utan egentligt hem, 1y den trånga jackan är alltför nobel att vilja hysa en dylik persedel, och då ser jag ingen utväg eller rättare inväg för honom! Från sensibilit öfvergår det till distraktioner; löjtnanten båller på att glömma sista figuren; en knulff af grannen påminner honom, och han rusar fram som en häst i batalj; olyckligtvis har hans vis-å-vis nyligen lärt dansa, och hade ru tänkt förvåna honom med ett verklizt pas de furisso; följden blet en hiftiz choque midt på golfvet, och då de visligen sökte återställa jemnvigten och gå sina bestämda banor, då hade ett oblidt öde eller någon outredd attraktionskraft fästat dem närmare vid bvararidra än de anade: den unga dimens lockar hade nemligen gerom den flygande ferten kommit att förirra sig omkring löjtnantens knappar,