Aftonbladet – 30 september 1844, sida 2

Jag promenerade nemligen i min allsköns funlersamma enslighet nere i den så kallade parken; ag stod ändå för ögonblicket och beundrade der illa schweitseri-paviljongens målade väggar, och yckte det var rätt hjertligt synd om de arma oglarna, som der så obarmhertigt jagas af den lupska katten. I detsamma hör jag ett par personer, en kavaljer och ett fruntinamer, tala tyska bakom mig, jag tar ett steg åt sidan för att emna ingången till paviljongen fri, och hvem isenkänner jag? . .Här måste jag taga elt skutt tillbaka några år och diverse mil, nemligen till Hamburg år 4839. Jag vistades då för någon liten tid i den stora hansestaden och bodde på hotellet Zur Sonnev. Ena vacker morgon, just några timmar förrän jag ämnade resa derifrin, knickade det på dörren. Heorein! Det ver en liten jude, en liten hopkrumpen och gul figur, som hade att uthjuda lotter på det verldsbekanta Hsamburgeriotteriet. Jag förklarade bonom i ganska klara och bestimda ordalag, att jag aldrig spelade haserdspel, endast litet fiol. Omöjligt! gubben var envis som synden, och han påstod bestämdt att den lottsedel han bjöd mig, — det var den sista han hade qvar, — skulle vinna öfver hundratusen mark. Ni gör verkligen orätt, unge man! — sade han till mig, som på detta sätt visar er lycka ifrån er; köp denna prpperslapp och ni kan om fjortom dagar köpa er det skönaste hus i Hamburg ! Jag förnyade ståndaktigt mitt afslag. För öfrigt, — svarade jag, — reser jag om en timma härifrån, och jag får kanske aldrig mer höra af hvarken Hamburg eller dess lotteri, äfven om jag händelsevis skulle vinna några lumpna mark. — pMen ni bar utan tvifvel någon bekant här i staden; ingenting är enklare än att ni ger honom i kommission att uttaga er stora vinst. Herre ! så framt ni icke om fjorton dagar på denna lott, som jag här har i handen, vinner endast hundert uad funpfzig tausend markp, så vill jag isams