Aftonbladet – 30 september 1844, sida 2

böjder och klinter, — hvilka, i förbigående sagdt, aldrig vexa till några egentliga, allvarsamma berg, t — icke alltid äro beklädda med dessa lummiga ekoch bokskogar, som annars utgöra Blekingenst stolthet, utan stundom, såsom fallet är med hela trakten emellan Hoby och Trensum, förete enlagt nakna och ganska fula rullstens-samlingar, ett talande bevis att den stora syndafloden äfven gått genom detta paradis. Men i de små dälderna, så snart en sådan förekommer emellan klapperstenarne och de söndersprängda klyftorna, fioner man genast samma rika vegetation, som i de större, herrliga dalarne; det vexer, och det frodas, och det doftar. Det första äkta B!ekingslandskap, från Smålandssidan trget, träffar man vid Lyckeby. Sjelfva Lyckeby är utan all fråga den vackraste, gladaste och trefligaste by i Sverge. Den ser snarare ut som en samling landtställen, som ett stycke Djurgården, än såsom en by, med hvilket sednare man af gammal vana alltid tänker sig någonting sammangyttradt, osmakligt, af kojor och lador, kåltäppor och svinstior om hvarandra, och genom I hvilka motbjudande, melankoliska bygder man bar att färdas fram på en antingen sumpig och gyttjig leller ock med oformliga klapperstenar påfylld Ihålväg. Här deremot rullar man på en den präktigaste landsväg i verlden mellan rader af nätt2, I väl pyntade, corps-de-Jogiser, omgifna med broI kiga trädgårdar, skuggade af de ståtligaste pherr skaps-ekaro, såsom min skjutsbonde naivt utI tryckte sig. Jag har här för första gången fått fägna mina i lögon åt dessa verkliga maknifika stockrosor af -lalla färger, hvilka utgöra den stående praktblomman i alla blekingska trädgårdar och till och med , vagga sina granna stänglar utmed väggen på de flesta bondstugor i denna blomsterä!skande protl vins. Man miste hålla blekingarne räkning härför. Det är sällsamt nog att, genast efter den verkligen .så utsökt täcka Lyckebytrakten, finna en LJ