Aftonbladet – 28 september 1844, sida 2

lerunder; men för tussn pockerl! skail dei då icke innas här någon pelare, någon tafla, korioii någonting monumentalt, här i det kär: landet, der man annars sätter upp sådant för !ikt och plikt! Der har det stått en enfaldig mjöinare vidden närbelägna qvarnen och sett mig an com ett underverk, då jag meddelat honom den ine santa upplysningen, att Sverge och Danmark räckt bvarandra handen på denna bro; vet ni bvad hen svarade mig, den råbarkade mjölmennisksn? Iå, skulle det vara möjiigt? Och han bor likvöl endast ett stenkast från det klassiska stället! Hur pass litet aktningsfullt de fyrfota bete sig mot samma klassiska relik, kan jag icke ens omtala; nog af, Brömsebro är en vanvårdad, misshandlad, misskänd antiqvitet, och jag måste beklaga den af allt mitt hjerta. Innan jag kastar mig för allo rakt in i Biekingen, anser jag mig böra med två ord omoämga någonting, som under kriget mellan Sverge och Danmark, före den ofvanomförrmälde Brömsebrofreden, passerade mellan ett par gränse-socknar i Småland och Blekingen. De respektive scene mäpnen. funno nemligen för godt att, oberoende af kongl. majestäts och kronans krig, sinsemellan ingå en liten separatfred och öfverenskoromelse att fortfarande lefva i obrottslig vänskap och grannsämja. Samma öfverenskommelse förnyades under kriget 4657, då kyrkoherden i det smiländska Wissefjerda med kyrkoherden i det biekingska Fridlefsta på samtlige bönders vägnar gjorde den: traktat, att oaktadt pågående ofred dessa båda grannsocknar skulle hålla samman som ier och låvgbalm och icke tilifoga hvarann någor den ringaste skada. Detta kallades en Bondefridv. Wissefjerda-prosten blef för detta sitt förbållande instämd till Kalmar inför Pontius Pilatus, men landsböfdingen lär, sällsamt nog! hava funnit hens förklaring nöjaktig och låtit det de:vid bero. . . ; Besinna, hur minga krig här i verlden skulie varit o,jorda, om folken i massa haft det förstånd, att låta konungarne tagas sins emeilan på egen hand, men deremot sjelfva hålla bondeirid med hvarandra! Vi skola hoppas att åtminsione mellan Sverge och Danmark en sådan foltens bondefrid nu mera skall vara försäkrad en gång för alls. Mea vi förfoga oss vidare. (Slutet följer.)