Aftonbladet – 27 september 1844, sida 3

REVY AF TIDNINGARNA. Det är naturligt, att man under sådana bemär kelsedagar, som de båda sadnaste veckorna er bjudit på den politiska horisonten, med en vis nyfikenhet genomögnat det stationära partiets tid ingar. Denna nyfikenhet har också ingalund temnats otiillfredstälid, och det kaa löna möda att taga vara på ett och annat af de utlåtelser som rå den sidan förspöjji. Svenska Minerva för i går har i synnerhet ta sit vff.r på partiets seger vid voteringen på Rid darhuset i Måndags i frågan om det förstärkt Lagutskottet, och har så litet kunnat berga si slädje deröiver inombords, att hon, oaktadt al sin vanliga vis inert e, genast rusar åstad och an modar ministrarne att resignera. Hennes ordala härvid äro ganska bestämda och karakteristiska hverföre vi meddela ett stycke in extenso. Ho: börjar nemligeae med att intaga Aftonbladets kom mentarier öfver debatten och yttrar sedan je deröfver följande: Svaret är helt enkelt och kort: hafva Ministrarnt blifvit så snöpligt affärdade, som Aftonbladet förmä. er, och hvilket uppenbarligen äger sin riktighet, så iterstår för dem intet val: de måste resignera. Det ir en af det parti, hvars fana de företagit sig att ölja, oupphörligt predikad lära, en lära som dessutom är ofelbart riktig, så snart man en gång ställt sig vå den plan, uppå hvilken de bemälte Herrarne sig ör närvarande befinna. Man får således otvifvelak. igt endera dagen önska dem en lycklig resa. Svårligen kan det väl falla sådana der Herrar ia, att envisas med att vilja regera, efter hvad sålunda illdragit sig inom ett RiksStånd, hvarest befinna sig alla de närmaste organer, igenom hvilka de skola verka. Som, med undantag af dem, hvilka under devatterna falat emot dem, det icke kan vara bekant wuru de öfriga röstal, så torde det vara svårt att räffa särdeles många af Ståndet med någon ministeiell minnesbet?, och huruvida en sådana skulle just vara rådlig, kan väl ock förtjena att öfvervägas. Dessutom, derest någon särdeles obenägenhet för så källad molus a loco skulla hos Herrarne uppenbara ig, bör det väl förmodas, att Kronan icke underlåter tt iase sitt intresse, att komma päskyndandae till jelp; och det af följande skäl: För det första hafva da, -biand Herrar Ministrar, om ledde denna angelägenhet, ådagalagt dervid en ner än vanlig oskicklighet. De hafva nemligen, såom den bekante General Gallas uti trettioåra kriet, Hvilken tappade ella bataljor emot Sveoskarne, onnement gjort den förutsättningen, att do skulle inna, och således åtnöjt sig med en ståtlig uppmarshering, men då fienderne icke ville genast taga till itter och dermed ådsgalågega sia respekt, så var det