Aftonbladet – 27 september 1844, sida 2

cen träffade i Ektsjötrakten, och som jag fö:barmade mig över . . . — Men han tyckes icke vara vid godt mod; g8ck och spörj bonom hvad det fattas! Sankt Per gjorde som vår Herre befallt. — Min goda men! — sade han till Smålöndningen, — cu förefaller mig i dog mägta melsnkolisb; säg, hvarför är du å sorgbunden! — Ack, vördiga Sankt Per! — sevarade Småiändningen, — skule jag inte vara sorgbunden? Det lider till Vrernamo marknad och jag har ännu icke plocka! några krösan. Då vår Herre ef Sankt Peter fick höra dessa Småltndnirgeas ord och fann, att bonden för sit gamla We namo cch sina srösan, eller lingon, gaf hela pirad.sets salighet på båten, sade han till Sankt Por teslgen surmulet; — Hvad skulle han här och göra, den der? Tag och släppen tivbika till Småland igen! Det skedde så. Och från den stunden ville vår Herre aldrig mer ens höra tslas om Småländningarna. J:g behöfver icke påpeka det gemena och försmidliga i hela denna historie. IL ngon äro i alla fall oförnekligt ett det dråpligaste sylt, hvilket sjeliva en;larna, när allt kommer omkring, icke skulle försmå; och eftersom Småland nu en fång blifvit så tärdeles välsignadt med dessa rara bär, är väl In,en närmare till att plocka dem, än jus: Småländninjen. För öfrigt är Småland, det ena taget med det ndra, ingalunda sämre än d2 flesta öfriga Svertes provinser och kanske i vissa fall till och med en kbårsmån förmer än rcängsen af dem. Rätt framför allll Jag tar Småländningarnas försvar.