Aftonbladet – 27 september 1844, sida 2

Man tycker sig känna en fligt af den friska hafswvindev. Thalatta, thalattaln Man är nu inne på den stora så kallade strandvägen, en vär, som al gammalt haft ett rättvist rykte för sin ptioreska sköubet. Den gör styckvis en liten kiok åt sidan och förlorar sig i skuggrika löfskogslunder, följer derefter hafsstranden uteter och lemnar omvexlande utsigter öfver skären i Calmarsund och bortåt det i fjerran blånange Öland. Nejderna blifva pu alltmer och, mer befolkade; präktiga herresäten omvexla med iastningsplatser och köpingar, skapade och underhålina at den starka trädvaru-exporten frön det inre höglandet. Några af dessa köpingar äro till den grad försickomna, att åtskilliga så kallade städer skuile kvuna hafva mycket att afundas dem. Mönsterås är snart sagdt att anse som en enda handelsbod från den ena ändan af köpingen til den andra. . The innevånare i Mönsterås håila på att bygga åt sig en ny kyrka, hvilken synes biifva ett rätt respektabelt stycke steubråte. Men har vid utflyttandet från den gamla, med detsamma raserade kyrkan af der befintbga ik baft dea förlåtliga ny fisenbeten att öppna på Wallenbergs kista, för:attarens tll ;Min Son på Galejar; det försäkrades mig att tiden nästan helt och hållet. skall ha skonat den ryktbara mannens döda lekamen och att mean frapperats af det ännu så länge efter döden bibebållna piritueila uttrycket i hans anietsdrag. Som man vet, dog Wallenberg såsom kyrkoherde i Mönsterås, Gustaf den tredje hade Jofvat honom ett godt pastorat för hans snillrika: ppus, men då Wallenberg, som ännu var i sin