Aftonbladet – 27 september 1844, sida 1

cera det gamla endsest i och för ålderns skull, jag tog med all respekt hatten af mig för den gamla urminnes relsken och gjorde derjemte en reverens med handen, ungefär som om jag haft för mig ett helgon. Jag föll derefter i diverse tankar. Jag anställde för mig sjelf en liten. jemförelse på fri hand mellan fordna tider och den dag som i dag är. Jag roade mig med att i min iubillning improvisera en liten konstutställning af kontrasttaflor, och det skulle högligen iörundra mig om jag icke i detta ögonblick för hvar och en, som mötte mig, verkligen egde någonting i min fysionomi af en djupsinnig fi!oso. Det landskap, jag genomfor, var ett temligen vildt, så pass vildt åtminstone, som öfvergångs trakten mellzn Östergötbland och Småland eger att framvisa, duckla tallskogar, djerfva backar, forssande vattendraz, vresiga bergshällar, inga egentliga alper, strängt tsget, men tvärklufna, kantiga, icke utan ett visst anlag för det ,vargklyftsnmessiga! Hvart ögat vänder sig nästan intet spår till odling! Med ett ord, det var ett stycke mnatur, taget direkte ur det rama hedenhös Det såg här utan tvifvel ut på alldeles samma sätt vid den tid, då den gamla runstenen restes; samma dystra barrskogar, samma forssar, samma klyftor! samma slags tistlar blommade då som nu mellan k!apperstenarna i den tysta vildmarken och samma gula fjärlar dansade deromkring i samma vackra solsken. Men på denna oförändrade, ständigt sig lika grund, hvilka himmelsvidt olika fizurer, den gamla urnordiska nybyggaren, som här i sin skinnpels och med sin båge tultade bland snåren och enriset sitt ensliga lif igenom, och denna moderna, något gallomaniska herre, — jag menar min