Aftonbladet – 26 september 1844, sida 2

någon diskussion eller något ärende af vigt icke förefallit. Talmannen anmälde att någon anmärkning icke förefunnits mot den för Sven Heurlin ånyo utlärdade fullmakt att vara represeotant för Allbo, Kinnevalds och Norwidinge härader af Kronobergs län. EEE ADELNS DISKUSSION I REPRESENTATIONSFRÅGAN. ! (Forts. fr. gårdagsbl.) Herr P. LAGERHJELM: Vi ha i dag ett vigtigt ämne för våra öfverläggniogar. Det rörer oss på det ionerligaste, emedan det utöfvar ett mäktigt inflytande på fäderneslandets framtid. Om det bestut vi fatte, innebure de största uppoffringar, skulle likväl ingen uppmaning göras oss behof, kunde det blott bana vägen för Sverges framtida storhet, kraft och ära. Det skall derföre blifva mig lätt, att vid pröfningen af detta förslag bebandla de förhållanden, hvilka man vanligen kallar våra intressen, våra rättigheter, våra privilegier. Ty hvar finnas de utom detta rum? Och här, hvarest vi, i kraft af rikets grundlagar, såsom ett bland Riksstånden, representera Svenska folket, här känna vi ej något annat intresse än detta samma folks, hvars ärorika namn i verldens häfder Gud bevare! Om jag än vid bebandlingen af detta ämne kommer att framställa en öfvertygelse stridande emot mångas, hvilkas både hufvud och hjerta jag på det högsta värderar, skall jag likväl aldrig tillåta mig att hos dem se annan driffjäder än samma oskrymtade nit för det sanna i principen, för det moget öfverlagda i sättet och det lämpliga i tiden: samma syftemål som jag önskade att kunna ti!legna mig, nemiigen: All åt Sverge bereda en kraftig utveckling till en sjelfständig och ärorik framtid bland Europas folk; liksom 12g gör mig förvissad derom, att man skall tillägga mig samma aktning för personlighetens3 rätt, samma hyllning åt humanitetens rastlöst växande, sannfärdiga anspråk och kraft. Utur dessa synpunkter är det som jag vördsamt utber mig att få utveckla mina åsigter rörande det sedan sista riksdag hvilande förslag, angående nationalrepresentationens ombildning. Denna fråga har legat på bordet sedan Sverges nya statsskick iaträdde, således under tredjedelen af ett århundrade; och den var vid denna periods början ingenting mindre än my för folken i allmänhet. Uppkomsten af det tredje Ståndet inom de europesiska staterna har, i förening med reformationen, gifvit samhällsformerna en utveckling och en riktning, hvaraf den närvarande tiden till en god del hemtar sitt skick, och framför allt sitt ungdomliga lynne; den inre växtkraft, som oemcetståndligen kräfver vidgade former för ett mångfaldigare, rikare sambhällslif. Genom detta Stånds deltagande i allmänna angelägenheter framträder privaträtten i helt annan rustning än förr: Personligheten har blifvit en makt. Om fordom, vid det kristliga statsskickets ursprungliga sättning, krigare och prester voro de egentliga framträdande partierna och personligheten, till följe deraf, hölls tillbaka såsom ett accessorium; så har den nu tagit steget fullt ut såsom ett principale, och hotar derutöfver att ställa staten under individen. Industrien, lifvad af den ökade afsättning som upptäckten af nya länder och en vidsträcktare handel emellan de gamle alstrar, och understödd af vetenskaperna, har öppnat källor till en ny rikedom, som kan erhållas utan arf, utan länders sköfling, utan att tega fromheten i anspråk och utan förtryck. Vetenskaperna bafva ej eller slumrat och tredje Ståndet har tagit dessa mäktiga häftyg i sina händer och penningen botar att sträcka sitt värde till alla menskliga förhåljanden. Den absoluta styrelsen känner tillvaron af dessa pykomna makter; huru mycket högljudda skola de ej uppträda i den konstitutionella monarkien eller i den federativa statsformen? att både personligheten och förmögenheten äga anspråk, som måste taga ut sin rätt, om än Statens former skulle lemna dem åt sig sjelfva, visa oss häfderna; men det är först isednare tider, som frågan, huruvida dessa makter skola herrska öfver eller suxordiaera under staten, har fått en praktisk betydelse. Det är dock endast personlighetens rätt som för den fråga, hvilken nu sysselsätter oss, är af vigt; ty uti detta förslag synes förmögenhetens anspråk vara nog litet afsedde. Men nu beror det först och främst på en närmare bestämmelse af hvad man menar med denna personlighet, huruvida den uttömmer hela innebållet af det begrepp men gör sig om stat. Ger man deråt en blott juridisk betydelse, så framkallas lätt den satsen: att hvarje til myndiga år kommen, oförvitelig medborgare måste äga valrätt, och allmänna valen bli deraf en följd. Hyser man derjemte det förtroende till den allmanna bildningen, att endast den upplyste, erfarne och oegennyttige mannen vid dessa allmänna val komme i fråga till riksdagsman; så iaser man lätt, huru det förslag till nationalrepresentationens ombildning kunde uppkomma, öfver hvars antagande eller förkastande vi nu skola rösta. 1809 års KonstitutionsUtskott sökte att upprätta er regeringsform, efter hvilken statens konstitutiva makter stulle så jemnt motväga hvarandra, att ingendera al dem kunde göra intrång på den andras område. Vore detta ändamål vunnet, vore en absolut jemnvigt dem eme!tlan möjlig och orubbelig, så skulle äfven det sätt, hvarpå folket lagligen uppträder såsom makt, vara för statsförfattniogens bestånd likgiltigt, emedan stabiliteten vore gifven utaf de verkande krafternas jemavigt, och vid nationalrepresentationens bildande hade man då blott att afso humanitetens omedelbara intressen. Åfven under denna förutsättning borde mac likväl icke förbida humanitetens oafvisliga fordran, att statess moraliska utveckling i kraft af sig sjelf blefve representerad, och man kuade icke öfveriemna ät slumpen, huruvida religionen, vetenskaperna, elier i allmänhet samhällets högre intressen skulle få någon röst i den lagstiftande och regeringsgranskanda försemlivogen. Men huru litet man kan räkna på denna jemnvigt i statsfördraget och huru svekfull den hvila hos statens konstituerande makter är, som deraf skulle blifva en följd, det visar oss staternas öden i allmänhet, och våra egna dagars bistoria ger redan tillräckliga anledningar till att betvifla beståndet af hvilken statsförfattning som helst, så vidt detta beständ betingas blott och bart af grundfördragets egen, formella na ffanhas M2 mann Läsa f SAR draga den slutsats