för dem gått i borgen. Julian, som nu flög till sin Anna, liknade en sjöfarande, som efter skepp:brott och slafveri återkommer till det älskade hemmet. Han hyste icke mer någon ovilja mot sina fiender, — all motgång, allt lidande var glömdt. Geheimerådet förkunpade sjelf Ellheim hans befrielse och tackade bonom bhjertligt för hans afsigt att hämnas Claras förolämpning. Denne blef förvånad öfver all denna välvilja och emottog med outsäglig glädje bjudningen att tillbringa aftonen hos familjen. — Dock, de förhoppningar, som tändes i hans själ, voro släckta och försvunna, då han lemnade den krets, der några oförgätliga stunder flyktat, Hans försegd2, men talande blick hade förgäfves i C!2ras ögon sökt spår till motsvarande böjelse, och i det återförenade lyckliga parets förtjusning såg han, med bitter känsla, hvad som var förnekadt hans lidande hjerta. Afven den trösten: hon kanske skall lära känna och älska dig, försvannt, då han börde att (eheimerådets resa var utsalt till följande dagen. — Barn, sade Schirmer, sedan Ellhbeim gått, jag ser att vår snara kortsera har ett melankoliskt inflytande på er alla och jag tillstår, att äfven för mig är afskedet från så kära vänner påkostande. Likväl önskade jag att vi icke måtte förbittra de få stunder vi hafva qvear tillsammar, och icke s.tta stumma och svårmodiga, utan den den ene meddela den andre hvad som ligger på hjertat. Det fäller i synnerhet 053 bortresande; det unga paret har nog sf sig sjelfva — och det andra paret — ty bär fiones ett till; — vänd sig icke bort, käraste fru von Stein, och du, min gamle Rerzow, stå icke och se ut som en björn. Jag är ingen vän af dröjsmål och förbehållsamtet, och ser huru allt förhåller sig. — Ser hen rät? frågade baronen, i det han ifrigt och med ett mod, som sedermera föreföll honom obe, ripligt, förde fru von Steins band till sina läppar. Hon nedslog stillatigande sina ögon, mel en förvirring och blygsamhet, som en femon års flicka; men dermed lit Rerzow sig icke tillf-edsställa — och några minuter derefter var förloningen sluten emellan det andra paret. — Ser du, Re:zow? sade Sbhirmer; j:g förutsade ju, att du skulle gifta dig. Hvad var du?