— Ja, jag vet, ett dubbel-bröllop, sade Helfenbrecht; det firas på B usenthel. Jag hade skrifvit och lemnat ett carmen till förloningen i somras; men det aristokratiska högmodet har icke kunnat förmå sig att svara, och någon rcel, det vill säga kontant, tacksamhet har jag ej hört af. — För mig är bsronens giftermål ganska fatalt, yttrade Andre. Haas länstol har jag tagit bort, ty det förargade mig alltid då jag såg den tom; men en präktig beställning gjorde han likväl bos sin gamla värd, fastän den icke kan jemnför:s med reqvisitioner, då den stora afskedsfesten gafs för sigrora Arcioni, vid hennes hemresa till Italien. — Förtri Migt! herrligt! ljöd det vid ett annat bord. Det var den välbekanta entusiasten, som lektyren inspirerade. — Hvad har ni der? hvad läser ni? frågade grannarne. — Om jag sade det, skulle ni böja på 2xlarne, det vet jag förut, svarade han. Sinnet för elt visst slags litterär produkt är så utdödt, att ingen redaktör eller förläggare skulle få uppbära någon tack, om de derpå bjöde publiken; men här står ett stycke, som, flödande utur ett varmt hjerta, är genomträngdt af de heligaste känslor ! — Af hvem? af hvem? frågade åhörarne. — Af vår Ellheim, sade entusiasten. Hans första arbeten lolva ofantligt, och snart får man se honom lysa i främsta ledet af våra yppersta författare. Skall jag uppläsa för er detta Ellheims sköna poem, kalladt: Qvinnans värde. Men. de andre anmärkte, att man borde be3egna ögonblicket, då regnet upphört, för att åga till staden. tervända till SLUT. —— LR