gagna? frågade denna. — Huru kan en okiäinc qvinnas korrespondens intressera oss? Bäst ä att sända den oläst tillbaka till: doktorn, med be gäran, att han ej måtte vidare besvära sig. — Nej, nej! ropade Anna. Hans antydning va: så förskräcklig. Gif hit! jag måste ba ljus! Hoi ville rycka till sig brefven; men Clara fasthöl dem och besvor henne att afstå ifrån deras läsan de. De andra voro dock af den mening, att mar borde kasta en blick deruti; isynnerhet ansåg fr von Stein sig.skyldig dertill för sitt barns skull då Heifenbrechts hänsyftning inzifvit en så rysli misstanka. Clara måste alltså gifva efter; pake tet öppnades och brefven ströddes på bordet. Se dan Anna kastat en enda blick på utanskrifterne uppgaf hon ett gällt, genomträngande rop. De var Julians hand. Med vilda åtbörder tog ho ett af de olycksaliga brefven och läste med krarop aktig bäfvan: Min söta Antonia! Jag är nu åter från mi miånskensbrud, der jag miste spela en arkadisl herde. Måtte jag få njuta ersättning derför dina armar — —) i Det. var nog! Giftet var tillräckligt intaget Dödsb!ek vacklade Anna, i hennes hufvud upp steg vansinnet och elt stelt leende förirrade si på de hvita läpparne. Gud! min Anna! skrel modren, då hon äfven ögnat på eit af brefven Den Jljufva modersrösten återkallade Anna til nägot medvetande; men som en meteor flam made den t:nkan genom hennes själ, att hon m skulle förakta den hon så poutsägligt älskat, at han för evigt var för henne förlorod. Förtvifla grep henne, och i det beklagansvärdaste tillstånt måste hon föras till sängs. I Claras hjerta blödd ock ett djupt svidande sår. Hon var uppbrag och hennes hat och ovilja träffade icke blot Julian, utan hela det manliga slägtet, såsom af skyvärdt; men denna känsla gaf henne ock styr ka alt höja sig öfver en svaghet, som lätt kun nat blifva hela hennes lifs olycka. Beslut fattade