Aftonbladet – 21 september 1844, sida 2

förmögenheteas och bildningens: uteslutande-från delaktighet i representationen; den oriktiga proportioneringen af städernas valrätt; samt den låga ålder som blifvit bestämd för valrättighet. Olyckligtvis vore dessa och andra brister i förslaget sådana att de vidrörde grunderna till sjelfva det för valrättens utöfning uppgjorda system, och kunde icke afbjelpas med några blott partiella förändringar. Eektorn ämnade icke försvara det värvarande representationssättets ändamålsenlighet. Det kunde vara tid att detsamma förändrades, förbättrades och omskapades — eller att man satte något annat bättre i stället; och för detta bättre vore inga uppoffringar för stora. Jag har ingen förkärlek för annat än det rätta, yttrar Hr E. i slutet af sitt anförande; jag ser icke någon våda uti att presterskapets reoresentationsrätt behörigen inskränkes och förminskas. Att mensklighetens högre ideela intressen skola irom cen riksförsamling, huru den än organiseras, finna försvarare, är min innerliga och glada öfvertygelse. Kyrkans intresse är något annat än det synliga. Det är iogen förändring underkastadt. Det är det beståndande. När statsförfattningar och kopstitutioner sönderkrossas, den ena efter den andra, lefver likväl menskligheten och de som gjort sig förtjenta af den. Lektor Ahlstrand förenade sig med lektor Ekstrand. Biskop Agardh. Aldrig har presteståndet under utöfvandet af dess riksdagsmannakall varit i en svårare belägenhet än vid pärvarande fråga, ställdt såsom det är å ena sidan emellan sin böjelse, ja sin djupt kända pligt att gå önskningarne hos de af sina medstånd till mötes, hvilka stå presteståndet Bärmast, och på hvilkas kärlek och förtroende hela dess verksamhet beror, och å andra sidan dess öfvertygelse, grundad, jeg är förvissad derom, ingalunda på begäret att bibehå!la verldsliga rättigheter, utan på fruktan att det heligaste på jorden, det hvars evigt brinnande låga det är satt att vårda och bevska, religionen, upplysniagen, bildningen skulle kunna genom det steg, som af detsamma nu fordras, älfventyras. Hvad har väl det närvarande presteståndet att förlora för sina personer genom den föreslagna förändriogen? Iatet. Får det icke bibehålla alla sina öriga rättigheter, och om man än skulle, sedan förslaget blifvit antaget, vilja minska dess löner, eller äfven iadreaga dem, ja till och med slutligen upphäfva allt presterskap, såsom det förut skett i ett annat land, så kunde dock, under en lugn öfvergång till det nya statsskicket, de närvarande presterna till följa af deras fullmakter icke förlora sina innebafvande verldsliga förmåner. Ja, om fäderneslandet, vid branten af sin undergång, fordrade offret äfven af dessa, skulle måhända de flesta ibland oss icke tveka att nedlägga dem vid foten af dess altare. Det är således något helt annat än de materiella förmånerna, som afhåller presteståndet att autaga det tänkvärda, det genomgripande, det allt ombildende förslag, hvaröfver det nu skall yttra sig. Hvilket är då detta andra? MHvilka äro då de brister, som egentligen göra för oss detta förslag oantagligt? I denna ellverliga stund, den allvarligaste af mitt offentliga lif, vill äfven jag framlägga de skäl, som härvid hafva bundit mig. De äro egentligen tvenne. Det första är, att detta förslag icke lemnar någon garanti för den bibliska religionens bestånd och bevarande i vårt land. Ivcgen känner bättre än detta stånd, hvilka fisnder uppstått emot densamma i sednare tider inom och utom kyrkan; pietismen eller läseriet på den ena sidan, rationalismen på den andra, mysticismen på den tredje och raturalismen eller fritänkeriet på den fjerde. Föreställom 0sS vårt land fritt öfverlemnadt ät dessa fienders anfall; församlingen splittrad, ur hopen uppträdande predikanter eller Ipredikosjuka qvienor, antagna till folkets lärare och I ledare, kyrkan förklarad onödig, biblen förklarad för Jen mensklig bok, kristendomen för ett blott öfvergåleede moment i mensklighetens stigande till upplysning och fullkomlighet. Allt detta är icke omöjligt; ty en stor del deraf har en gåvg inträffet i ett annat land, :loch en annan del deraf är icke okänd inom vårt eget. I Hyilken framtid i sådant fall för det ädla svenska folIl ket, hvilken förvirrizg, hvilken undergång! Emot allt detta lemnas oss, så vidt jag ej misstager mig, den närvarande statsförfattniogen säkra garantior. Men borttag dessa, hvilka garantier äro derföre i det nya satta i stället? Den andra huvudbristen i detta förslag är, att detsamma icke är europeiskt, att det icke uppfattat dem europeiska närvarande utvecklingen, att det i sjelfva verket icke utgör en flägt af tidens anda. Hela det närvarande europeiska sträfvandet går neml. ut på att upplyfta medelklassen, som motsvarar det fordna borgarståndet, till den högsta politiska betydenhet, till det mäktigaste elementet i staten. Det representerar nemligen icka allenast den största materiella kraften, ; Iden genom hvilken nationens yttre politiska bestånd 8 lär försäkradt, utan det representerar tillika upplysningen, bildnivgen, civilisationen. Men riktningen i det närvarande försleget är alldeles moisatt derna tendens. Ty det borttager hela medeiklassens betydenhet, och om det än gifver densamma ett rum i den blifvande riksförsamlingen, och sålunda erkänner sjelfva den eu1Iropeiska principen, så är detta likväl alltför obetydligt, och den motståndskraft, som derigepom kan uppkomma, allt för svag, för ett kunna gifva öfvervigt åt idåerna, åt civilisationen, ja åt sjelfva frihetens utveckelling. !Dessa äro de två skäl, på hvilka jag fioner mig tvun1. Igen att förkasta detta försieg. Men deremot förklarar Tr ljag, att jag skall uten saknad offra icke allenast sjelf SI skvifvenheten, ty aen är en obstydlighet, men äfver itlden närvarande ståndsförde!ningen, om nationen for ådrar det, om i ett följande förslag dessa båda bristej åt lafbjelpas, om ett sådant förslag å ena sidan verklige! I blifver ett uttryck af den närvarande tidens sträfvan ) I de, samt innefattar den sarna europeiska iden, oci å dena andra, om det, emot borttagande af prestestån aldet såsom stånd, lemnar säkra garantier för den bi tt bliska religioners bestånd, för bevarandet af den lära nsom i vårt land blifvit införd genom Gustaf Wasa relvishet, och beseglad genom Gustaf Adolfs blod. NN roger me tem vv I kel vv em FR a AV